Fyrtornet vid arkipelagens ände

Det finns en liten obebodd ö med en fyr några nautiska mil väster om Rörö, nästan halvvägs till Skagen. Den heter Stora Pölsan och har gäckat mig länge nu. Har legat o spanat på den de gånger jag har övernattat på Rörös västsida. Har sett den från Hyppeln och Pater Noster. Som en hägring ligger den därute, ett litet stycke klippa och ett ensamt fyrtorn, omgivna av havet.

Under kraftig påverkan av min barndoms hjälte Jules Verne hittade vi en kapten med sjövana och spikade ett lämpligt datum. Så var dagen kommen för detta äventyr. Efter hård sjö, oroväckande mörka moln över land och ett litet missöde med ankaret var det dags för landstigning. Som en gest av välvilja och medmänsklighet skickade Kaptenen och hans hustru med två kassar prima björkved, trots min ihärdiga försäkran om att vi nog skulle kunna samla ihop drivved.

Äntligen sitter vi på mina drömmars lilla vindpinade klippa mitt ute i havet. Ett besök upp på fyren från 30-talet genom igenrostad stege, på egen risk förstås. Trodde Sjöfartsverket skulle ha bättre underhåll, hela stället är ju sen länge övergivet. Fåglarna är de som styr o ställer här, inget snack om den saken. Hela ön är täckt av träck, doften ger sig tillkänna så fort det inte blåser. 

Nu har vi slagit läger här på läsidan av Pölsan. Våra bevingade vänner håller sig på sin kant och vi på våran. Ser ut att bli en fantastisk kväll med klarblå himmel och solnedgång vid horisonten. Två nyfikna sälar dyker upp och iakttar oss på avstånd. Den analoga vevradion sprakar igång och rattar utan svårigheter oss igenom jazz mot midnatt på P2. Matlagning på stormkök, middag vid solnedgång och baren har öppnat för kvällen. Kan detta vara världshistoriens mest välprovianterade skeppsbrott? Det enda som saknas är flaskposten.

Lägerelden brinner tack vare veden från Kapten. Har finkammat hela ön men inte hittat någon drivved. Ingenting driver någonsin i land här. Noterar att det inte finns ett endaste löst föremål på detta blåshål till klippa, inte ens en ynka liten sten. För att inte tala om det karga faktum att det inte finns tillstymmelse till växtlighet. Solkysst men lycklig ber jag att elementen ska förbarma sig över oss. 

Å du vindpinade lilla gudsförgätna spillra efter istiden! 

Rakt söderut skymtar vi Vinga fyr med konturerna av båken. På nordsidan kan jag urskilja Carlstens fästning på Marstrand, Pater Noster och kassunfyren Hättebärget. Mot öster ser jag öarna och fastlandet, Karlatornet som likt självaste Babels torn framträder som vår hemstads numera främsta landmärke.  Människors boningar och bekymmer. Människors behov av att tränga ihop sig i flock, i städer, men likväl förbli ensamma, små och vilsna.

Efter solnedgången tittar jag upp mot stjärnhimlen och ser Karlavagnen tydligare än vad jag någonsin sett förut. Tänker på människans obetydlighet och mummelnynnar på den gamla persiska strofen "Ey falak, ey áseman". 

'O du himmel och universum. 

Från Silver till Silver

Silverdraken på Hisigen. Hade det varit en finkrog med det namnet hade alla gått dit. Min tidigare kollega ansåg att alla som jobbade på Silverdraken hade höga pannor - varför jag ibland kallar krogen för Silverpannan.

Så - jag har hört en låt där han sjunger att han beställer en 05 Falcon å en Sichsssjuuuaaannn. Låten heter Jerry.

Vid min ankomst är jag där. Själv. Ensam. Men jag åt lunch här när jag jobbade på kassan. För år sedan.

Två spelautomater gör sig gällande. En arbetarklassdam kommer in - direkt från jobbet som speditör - och tittar misstänksamt på min frisyr. Hon sätter sig vid automaten och ringer genast en person (troligen sin man men jag utelämnar det pga PK). Speditören hävdar att någon annan har loggat in på hennes spelprofil. Är det mannen? Ja , det är mannen. Ok - kan du logga ut så jag kan spela!?

Jag beställer öl, någon Jack finns inte så jag nöjer mig med Tullamore. Och Cola.

Under timmarna tre flyter gästerna in - alla 5. Kinesen som serverar kan perfekt svenska och ser ut som om han bor bakom köket.  Vänligheten själv. Så länge jag betalar. Rimligt.

Strimlad biff sichuan och en Falcon 0,5 beställs och kostar 230 kr. Inflationen har nått även hit. Även det rimligt. Den största tillgången för Silverdraken är tystnaden. Folk sköter sitt. I hörnet sitter en äldre distingerad herre och tittar på sin telefon. Kanske ser jag ut så när jag blir gammal? Jag och min sunkkollega för ett intressant samtal och är de enda som pratar. Ack du härliga barsamtal där alla problem kan lösas och alla diskussioner slutar av sig själva. Toaletten är fräsch men till mitt stora förtret har någon satt upp ett klistermärke med ett onämnbart fotbollslag från östra delen av landet. Några försök har uppenbarligen gjorts för att få bort klistermärket men inget helhjärtat.

Silverkällan som bloggen har rapporterat om tidigare finns på andra sidan älven i ett annat område och i ett annat universum. Silverdraken drar sitt strå till stacken för ett ännu icke-gentrifierat område.

Haverirapport från Hytta

Bakgrund 

I samband med ankomsten till Hytta kvällen den 27/7 upptäcktes att båten låg till 3/4 nedsänkt i vatten. Observationer som gjordes var att motorn satt kvar i aktern, helt nedsänkt under vattenytan. Däremot låg själva plastkåpan märkt "Tohatsu" prydligt upplagd på en klippa alldeles intill. Själva båten var fortfarande förtöjd.

För att kunna fastställa hur detta kunde gå till, men även för att dra upp riktlinjer för själva bärgningsarbetet tillsattes omedelbart en haverikommission. Kommissionen fick även i uppdrag att presentera förslag till åtgärder för hur liknande scenario kan undvikas i framtiden samt om och hur båten eventuellt kan göras sjöduglig igen.

Hur kunde detta gå till?

Initialt pekade misstankarna mot ett rent sabotage. Kanske ett beställningsjobb från markägaren, utfört av hejdukar? Misslyckat stöldförsök? Efter noggrann granskning av skrovets skick samt det faktum att motorn satt kvar gjorde att stöld och sabotage tidigt i utredningen kunde uteslutas. Båtmotorer är som bekant kända för sin känslighet mot saltvatten och det bedöms helt enkelt inte rimligt att göra en förvisso äldre, men fullt fungerande obrukbar båtmotor genom att sänka den. Även vid ett scenario som inbegriper sabotage bedöms det ha varit att först skruva loss och stjäla motorn innan själva aktionen.

Kommissionens slutsats är därför att förlisningen orsakats av en rad olyckliga omständigheter. Det första är ett mänskligt handhavandefel. Att inte dra upp båten tillräckligt upp på land, inte täcka över med presenning samt att inte dra åt förtöjningen har gjort det möjligt för regnvatten att samlas i skrovet. Sommarens ymniga regnande har därmed tyngt ner skrovet så att det har kanat ner i vattnet. När väl aktern hamnat under vattenytan har förlisningen skett otroligt snabbt.

Bärgningsarbetet

Haverikommissionen kunde omedelbart konstatera att båten nästintill var orubblig pga tyngden av det samlade vattnet. Första steget i bärgningsarbetet var därför att låsa upp och skruva av och koppla loss motorn, något som visade sig vara utmanande då hänglåset var svårt att lokalisera. När detta var utfört kunde båten eskorteras in till en högre liggande bukt. Även efter att detta steg var avklarat visade det sig att aktern låg under vattenytan med några centimeter, vilket gjorde s.k ösning verkningslös. Det gjordes flera försök att dra upp båten ytterligare, men den massiva tyngden visade sig vara övermäktig 

Här fick bärgningsarbetet plötsligt en lika oväntad som välkommen hjälp av naturens tidvattenkrafter. När ebb uppstod hamnade aktern några centimeter ovanför vattenytan, vilket i sin tur möjliggjorde ösning. Ju mer vatten som östes, desto lättare blev skrovet. Här tillämpades Arkimedes principer om flytande kroppar, men även den s.k hävstångseffekten kom till användning. Till sist kunde hela aktern lyftas upp över vattenytan. Fortfarande var skrovet otroligt baktung, vilket tydde på en massiv ansamling av vatten i det s.k mellanskrovet. Bärgningsteamet kunde relativt enkelt skruva bort pluggen varpå svart, trögflytande, stinkande vatten kunde rinna ut. Nu var farkosten bärgad, men var hon fortfarande sjöduglig?

Flytförmåga och förslag till vidare åtgärder

Bärgningsteamet beslöt att testa farkostens flytförmåga, trots avsaknad av motor. En sökning av eventuella bortflutna åror genomfördes i närområdet, utan framgång. Därför fick bärgningsteamet improvisera med provisoriska åror i form av äldre fasadplankor. Kommissionens slutsats är att farkosten åter är fullt sjöduglig samt navigerbar. 

Haverikommissionen vill här presentera sina förslag till vidare åtgärder från båtägarens sida.

• Investera i en ny, mindre, lättare båt med tillhörande motor.
• Investera i en ny båtmotor då den förra får anses vara bortom räddning.
• Investera i ett par nya åror.

Med tanke på Hyttas oklara status föreslår kommissionens utredare det sistnämnda förslaget, åtminstone provisoriskt fram till frågetecknen kring Hyttas framtida existens kan rätas ut.

Då omgivande snårskog numera är helt övervuxen har halvön där Hytta ligger de facto blivit en otillgänglig ö. För att underlätta vistelse och försörjningslinjer till och från omvärlden i allmänhet och den närbelägna gästhamnen i synnerhet är det vitalt att ha tillgång till någon form av enklare flytfarkost.

Ni älskar havet, kapten.

 

"Om jag gör! Havet är allt! Det täcker sju tiondelar av jordgloben, dess luft är ren och hälsosam. Det är som en öken, där man aldrig är ensam, ty överallt myllrar det av liv. Havet är vår stora reserv. Allt liv på jorden härstammar från havet, och vem vet, om det inte också kommer att sluta där! Där råder det stora lugnet. Havet tillhör ingen härskare. På dess yta kan de kanske utöva sina skändliga rättigheter, slåss, förgöra varandra och sprida jordisk fasa, men på bara tio meters djup upphör deras makt, deras inflytande slocknar, och deras kraft försvinner. Åh, kom, kom och lev i havets sköte! Där, och endast där, finns det oberoende. Där erkänner jag inga herrar, där är jag fri!"

Ur En världsomsegling under havet

Jules Verne

This Is Africa - sunk deluxe edition.

Landa på en ny kontinent mitt i natten, känna jordens mörka rund. Vad gör en liten omväg genom Zimbabwe? Backpacken sitter ändå som ett smäck på ryggen, lätt packning är lyxen. Aldrig, aldrig någonsin ta med mer än man själv orkar bära. Kompis Karlsson, vår man i Afrika, möter upp med ett leende, kan det bli bättre? Vägen ligger därborta, öppen o ropar efter att få bli upptäckt. Ingen ängslan, ingen oro, bara att älska varenda skitig stund. 

På interkontinentalflyget mellan Amsterdam och Nairobi sitter jag inknödd bredvid en kraftigt överviktig tjej som förutom att hon sovit 70 % av flygresan även uppvisat låg intelligens. Har så mycket pryttlar med sig, och sprider givetvis ut dem överallt. 

Matig kombo.

Vad är det med överviktiga kvinnor och bristande struktur?

Finns det något samband mellan obesitas och intelligens? 

Varför tar människor med sig mer packning än de kan bära?

Vad är grejen med människan o komfort?

Visste du att nästan inga afrikanska länder har ett eget skriftspråk? Inget skriftspråk betyder, i min värld, ingen historia. Historien börjar med att européerna kommer dit. Deppigt.

Efter nästan ett dygn på olika flyg o en liten oplanerad mellanlandning i Harare mitt i natten kom jag äntligen fram till Lusaka framåt småtimmarna. Hade en föraning redan när jag bokade biljetten att det skulle bli tajt att hinna med anslutningen i Nairobi på 1,5 h. Med endast en halvtimma kvar till avgång var alla medel tillåtna. Jag fick springa som en jävla galning för att hinna. Armbågade mig bokstavligen före folk i säkerhetskontrollen tills det började bli lynchstämning. Tur att jag hade vägrat checka in bagaget. 

Väl framme var det bara att traska rätt ut i den afrikanska natten o där stod Karlsson redo med öppen famn och bilen redo för nya äventyr. Bara att tuta o köra i 8 timmar ner till Livingstone och vattenfallen.

Nu tar vi helg va?

Mobilis in mobile!

(rörlig i det rörliga elementet)

Flyter sakta fram på den mäktiga Zambezifloden. Öppen bar o koloniala möbler. Värdighet!

Vilken dag!

Parkerade bilen vid gränsövergången, ordnade visum o knallade över bron till Zimbabwe. Begrundade Victoriafallen från alla håll o vinklar. Vet inte hur många gånger vi blev dyblöta, torra och sen blöta igen. Dånet från vattenmassorna, ångan som fyllde luften, den frodiga, prunkande grönskan och den klaraste regnbåge jag någonsin sett. Så otroligt vackert och mäktigt, ett naturens underverk. 

Avrundade dagen med att insupa solnedgång och drink på ett anrikt kolonialt lyxhotell precis nere vid floden och sen en riktig brakmiddag på lokal köttrestaurang. Nu mår man!

Nattlivet i Livingstone bjöd på lokal kall för några kronor flaskan. Förfriskade och glada drogs vi likt nattfjärilar till live afropop i form av kalindula.  Enda mzungus på det knökfulla sunkhaket, bara att låta sig svepas med i rytmerna. En snubbe fick feeling, kom dansandes mot oss o ställde sig o började jucka mot mitt ansikte i takt med musiken.

- Doctor Livingstone, I presume? 

Sunk utan gränser - en resa genom södra Kaukasus i coronans tid.

 

Hur är det att resa i pandemins spår? Detta var inte en frågeställning inför resan, men något vi skulle bli väl medvetna om. I tron om att världen nu låg öppen åkte vi iväg, två fullvaccinerade Pfizergubbar. All covidbyråkrati var ifylld o klar. Vaccinationsbevisen var utskrivna, qr-koderna nedladdade o lättillgängliga, polska regeringens inreseblanketter utskrivna och ifyllda. Jag hade t.o.m förmått den gamla damen som gav mig sprutan att fylla i och stämpla mitt gamla fysiska vaccinationshäfte. I det fall något mindre utvecklat land inte accepterade QR-koder.

27-08-2021

Denna resa började med en språngmarsch hemifrån mig till Östra sjukhuset kl. 04.30 på morgonen för att hinna med dagens första spårvagn. Alldeles genomsvettig mötte jag upp min reskamrat på Nils Ericson och tog flygbussen till Landvetter. Tidigt morgonflyg till Warszawa och lång väntan på kvällsflyget till Yerevan, Armenien. En sensommardag i Warszawa slår man väl lätt ihjäl var planen, men först gällde det att passera polska statens covidkontroller. 

Det började egentligen redan på flyget. Munskyddskrav och fylla i ytterligare papper för hand.  På flygplatsen stod militär personal i kamouflagekläder och kontrollerade ankommande passagerares papper. Vad hände med den fria rörligheten inom EU? Corona dödade den. Låt oss administrera bort smittan. Men när de fick veta att vi var transitresenärer vinkade de bara förbi oss.

In till stan med lokalbussen, caféfrukost och långpromenad. Mörka moln hopade sig över Warszawahimlen och monsunregnen drabbade den polska huvudstaden med full kraft. Var det ändå inte beer o' clock? Vi smet in på första bästa ställe o beställde resans första kalla.

Några pivo och en tung golonka senare var jag redo att dra nåt gammalt över mig. Lyckligtvis hade regnet upphört o vi hittade en lummig park att hänga i. En strulande biljettautomat gjorde att bussresan tillbaka till flygplatsen fick bli en tjuvåkning. Lotnisko!

Բարեւ Ձեզ Barev!

Min morfar kom ursprungligen från Kaukasus. Jag fick tyvärr aldrig lära känna honom, men har ett fint barndomsminne när han tar med mig till kiosken och köper en klubba till mig. Se vad diasporan gör med oss. Detta är något jag försöker förmedla till mina egna barn så ofta jag kan; ta vara på era mor- och farföräldrar. De finns bara med oss under begränsad tid. Tänk på oss stackare som fått växt upp helt utan mormor, morfar, farmor och farfar.

Allt gott under den gassande kaukasiska solen. Avrundade vistelsen med ett besök på den lokala marknaden som var en gastronomisk tillbakablick i fosterlandets tassemarker. "Armenian eyes" sa tanterna i matstånden o pekade kärleksfullt på mig.

Alla problem började egentligen när vi skulle ta oss till grannlandet Georgien. Enlig google maps är det ca 170 km mellan Yerevan och Tblisi. Tåget slingrade sig långsamt genom det vackra kuperade landskapet. Timmarna gick, det blev mörkt och där satt vi intet ont anande och njöt av våra inhandlade delikatesser.

Vid midnatt stannade tåget vid den armenisk-georgiska gränsen. Bastanta georgiska gränspoliser äntrade vagnarna gormandes "PCR! PCR!". Jag noterade skräcken i passagerarnas ögon, men behöll lugnet för egen del. 

O du vår tids coronafaciscm! De tvingade ut oss allihopa på perrongen o skrek att vi skulle ta på oss munskydden. Min reskamrat började bli högröd och förbannad, men jag behöll lugnet, gick runt där på perrongen o bjöd kreti o pleti på armeniska ostar, torkade frukter o färska bär. När det blev vår tur att visa upp papperen räknade jag kallt med att de skulle nöja sig med att vi var dobbelvaccinerade. Men icke. Trots att ingen kunde engelska uppfattade jag att de var stenhårda med färska PCR-test. Det hela slutade med att vi vackert fick stå kvar där i georgiskt polisförvar o vinka farväl till tåget som rullade vidare mot Tblisi. Vi var en sorglig anblick arma själar som stod där med våra deportationsbeslut i handen o snällt fick vänta på vändande tåg tillbaka till Yerevan. Det var jag o min reskamrat, en misstänkt gay iransk-armenier och en vit sydafrikan med tydliga gäldenärsdrag. De armeniska gränsvakterna garvade när de såg oss igen. "Georgia no good? Armenia good!".

Vodkaflaskan skickades runt i ungkarlskupén och stämningen var på topp. Coronaexpressen tuffade i sakta mak tillbaka till Yerevan. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och detaljer som jag inte ska tråka ut er kära läsare med lyckades vi nästföljande dag ta flyget till Tblisi. 

På flygplatsen var den georgiska gränspolisen extremt misstänksam. "So guys, tell us what happened last night?" frågade de misstänksamt o granskade in- och utresestämplarna i våra pass. Det var bara att bekänna som det var. Plötsligt började en kvinnlig georgisk gränspolis utan förvarning tilltala mig med barsk röst på persiska. Hon ville veta vad vi egentligen gjorde där. Det var bara att svara så sanningsenligt jag kunde. Expertis tillkallades, frågor ställdes, mitt svenska pass skannades genom speciell apparatur, horisontellt och vertikalt. Visste inte riktigt om jag skulle känna mig speciell, överraskad eller kränkt. Till slut släpptes vi på nåder in i det förlovade landet.

Om du har ett dygn att slå ihjäl i Tblisi och lever i ett extremt olyckligt äktenskap back home, vad gör du då? Min reskamrat fick det tvivelaktiga infallet att smälla upp ett tinderkonto, bara för att åtminstone få flukta på singellivet. Jag varken kan eller vill gå in för djupt på detaljer här. Men låt oss säga så här, mot bättre vetande avslutades kvällen med en klassisk blåsning av nattklubbsräkning med följdeffekten att min reskamrat fick panik o bestämde sig för att ta en springnota. Vilket resulterade i att vi blev jagade, nedbrottade och släpade av dörrvakter genom huvudgatan i Georgiens huvudstad och ställdes inför en förbannad nattklubbsägare som undrade om vi var judar. Betänk ändå att när detta händer runt midnatt är det bara ett par timmar tills vi ska med vårt flyg hem. När jag satt där med mina blodiga, skrapade knän efter att ha blivit offentligt förnedrad och såg flertalet bastanta konstaplar komma insläntrandes med min stackars resekamrat kände jag att det fick vara nog med trubbel med den georgiska rättvisan. Det var bara att tugga i sig och hoppas på det bästa.

Några timmar senare passerade vi gränskontrollen på Tblisi's flygplats och i ett av båsen råkade jag skymta fascistkvinnan som hade förhört mig vid inresan. Jag bytte kö för att hamna i just hennes bås, bara för att demonstrativt visa att jag skulle lämna deras älskade skitland. Hon log genom munskyddet när hon stämplade ut mig.

En epilog, antologi eller vulkanutbrott av det skrivna ordet.

 

Fan vad det händer grejer i den moderna människans liv ändå. På två år har jag genomgått kärlekskriser och sammanbrott, sett min avkomma växa, bytt jobb, gjort en cykeltatuering, trotsat naturens krafter och genomlevt mentalt påfrestande nedflyttningsstrider med Blåvitt.

Nästan två år sedan jag sist bemödade mig med att skriva. Dock har inte en dag gått utan att jag tänkt att jag borde skriva. Men jag har inte haft det i mig helt enkelt. Jag får skylla det på livet i allmänhet och SSRI i synnerhet. Min skrivkramp sammanfaller kusligt väl med att jag började med antidepp. Detta lilla mirakelpiller som varsamt tar oss igenom livets upp- och nedgångar, som tar udden av den matigaste delen av tillvaron. Men som också, tyvärr, för min del, har inneburit en våt kemisk filt över den kreativa delen av amygdalan. Varför hänge sig åt att skriva när du apatiskt kan scrolla dig igenom nån random twittersida med korta videoklipp på folk som ramlar o slår sig?

Jag vet, det här skulle ju vara en renodlad sunkhaksblogg. Men jag har ingen annanstans att skriva. Så, här kommer en antologi över de senaste årens lama, halvhjärtade försök. Kalla det produktutveckling.

Er tillgivne,

Kapten Blå