Strandsatta i Säffle

En ljuvlig cykeltripp genom Dalsland under påskhelgen förvandlades bryskt till en logistisk mardröm när stormen Dave drog in över Västsverige. 

Efter att ha cyklat över stock o sten, blivit solkyssta, vindpinade, blöta, torra o blöta igen. Fått uppleva Dals-Ed, Bengtsfors och inte minst FACKING Åmål hade vi chansen att åka hem tidigare och undvika den annalkande stormen. Men valde mot bättre vetande att trotsa ödet och fortsätta ända till Säffle, vilket skulle få oanade konsekvenser. Låt mig förtälja om både mardröm och mirakel. Det blev ett dygn i staden som Gud glömde.

Söndag - påskdagen. Himlen öppnar sig och stormen piskar ungefär samtidigt som vi rullar in i Säffle. Raskt in på den lokala Willys Hemma och proviantera lite förnödenheter. Noterar att alla människor vi träffar verkar lida av någon form av psykisk ohälsa och sociala problem i varierande grad. Det är kamphundar, mysbyxor. Ansikten härjade av långvarigt missbruk. En snubbe kommer gående/hoppandes mot oss på cykelbanan och gör nån konstig rörelse med tungan. Aldrig varit med om nån större koncentration av samhällets olycksbarn. Hela stället verkar vara nån slags social dumpningsplats.

Söndag kväll. Vi sitter i blåsten i en lägenhet i Säffle, och har precis nåtts av nyheten om att all tågtrafik är inställd. Affärerna är stängda, vi har ett torftigt proviantförråd, t.o.m toapappret har börjat sina. Moralen är i botten, det är ingen överdrift när jag säger att det börjar bli riktigt dålig stämning i vårt läger.

Vi dividerar och diskuterar. Hur löser vi detta? Det söks febrilt på nätet efter alternativa transportmedel. Det rings samtal till anhöriga med bil. Finns det någon som kan förbarma sig och hämta upp oss och våra cyklar? Det finns det inte.

Den lokala macken i Säffle har upphört med biluthyrning. Det lokala taxibolaget kanske kan tänka sig att köra oss för 5000 kr - till Trollhättan. Ringer Västtrafiks kundservice i hopp om råd och vägledning. Hamnar i ett callcenter i vad jag misstänker är Litauen, där operatören inte förstår vad jag pratar om. Upprepar gång på gång; "det kommer ersättningsbuss måndag kl. 11:03". Jo, men hur gör vi med cyklarna??

Landar till slut i att vi får låsa fast hojarna på stationen och komma tillbaka senare i veckan när de fått ordning på tågtrafiken. Bara blunda och hoppas på att de inte är stulna. I en socioekonomiskt utsatt håla där majoriteten av invånarna inte förefaller dra sig för att stjäla cyklar om det kan få loss lite snabba cash för att finansiera nästa rus. Usch, cykelrelaterad brottslighet är det värsta jag vet.

Vi försöker tänka positivt och intala oss att vi gör något kul av detta. Vi möts upp på centralen nån dag efter jobbet och tar tåget till Säffle. Vi plockar cyklarna och åker hem med vändande tåg. Snabbt in, snabbt ut. Vi gör något festligt av hela det här spektaklet. Vi smugglar med en flaska vin på tåget som vi dricker i smyg, ostar, oliver och delikatesser till middag. Det blir en kul dejt som vi kan skratta åt och berätta för barnbarnen. 

Men tänk om inte cyklarna är kvar? Jag vill ha tillbaka det här dygnet i mitt liv. Jag vill inte ge av den här tiden till Säffle. Sov oroligt den natten medan vinden piskade utanför.

Måndag f.m, annandag påsk. Vi rullar in vid Säffle resecentrum i god tid och ser det redan samlats massa resenärer. Det bara strömmar till fler och fler människor. Vi läser fast hojarna och jag suckar tungt samtidigt som jag tar en sista titt på hojen. Känns som att överge sitt eget barn. 

Jag föreställer mig en armada av ersättningsbussar som anländer simultant och välorganiserat. I verkligheten rullar en ensam stackars ersättningsbuss in mot Resecentrum. Det blir trängsel och tjurrusning när alla försöker tränga sig på samtidigt. På något sätt lyckas vi ändå få komma med innan det blir fullt. Frågar busschauffören om det möjligtvis går att ta med sig två cyklar i skuffen. Vet att det är lönlöst. Västtrafik har en policy ristad i sten mot detta. Till min stora förvåning säger han absolut, det går bra. Jag tror han driver med oss. Det kan inte stämma. Men han menar allvar. Vi får försöka knö oss ut ur bussen samtidigt som det står en stor irriterad folkmassa som vill in, en barsk busschaufför som blir bombad med frågor men inte har en aning om hur de ska göra eller om det kommer fler ersättningsbussar. Vi springer bort till cyklarna och tråcklar upp lås och vajrar med skakiga fipplande händer. Våra väskor kvar på bussen, jag tänker att folkhopen bara kommer att kasta iväg vårt bagage och lägga beslag på våra platser. Den barska bastanta busschauffören är vänlig mot oss, ler och låser upp luckorna till skuffen. Jag matar in våra cyklar liggandes och smäller igen luckorna. Känner mig generad när vi återigen får knö oss förbi alla de stackare som inte kom med bussen. Våra saker är kvar, våra platser är paxade. Sjunker ner på våra platser samtidigt som bussen rullar iväg.

Det är löjligt. 

Det är otroligt.

Mirakel kan ske.

Vi kommer hem, med cyklarna. Och det bästa av allt, vi behöver aldrig mer åka till Säffle. 

LionSize

 

Right. Alright. Krogen alla hatar på. En ungdomens dröm. Ett vattenhål för de som upptäckt gemenskap och kärlek.

Vad är Lion Bar? En klassisk adress som likt hörnet i orten där du bor där det legat legitima affärsrörelser i många år. Men inte i alla år. I år är det Lion Bar. 

Vi rullar in och ölen är kall och klar. Budskapet från bartendern är glasklart: här får ni öl till ett bra pris, precis som ni vill ha det. Allt serverat med ett leende om förståelse för den ytliga mannens fäbless för ytliga leenden. 

Vi tar våra öl och sätter oss i ett bås.

Ungdomarna (20-20,5) bakom oss är bedårande . ”Du kommer inte ha några problem med att få en tyska att flytta från fa***ing Hannover till Sverige därför att Sverige objektivt sett är världens bästa land”.

Jag utgår ifrån att de vet vad de pratar om. 

Vidare bjuder Lion på en i det närmaste tabell/excel-liknande prislista över öl. Beställ nu och betala mindre. Beställ sedan och betala mer.

Samtal om liv och död, kärlek och hat samt senaste nytt rullar över oss. Så slår det mig att tapeter, lampor och kakel är Art Deco. Halleluja. Äntligen . 

 

Japp detta är Art Deco.

Öl och plankstek, det har jag inte ätit sedan 1995 när jag bodde i Oslo. Allt åker ned till Vaktmästaren i magen och inga klagomål kommer uppåt. Gott så.

Lion Bar river av plåstret om samkväm för ungdomen och visar vägen framåt och tillbaka på en och samma gång.

Fyrtornet vid arkipelagens ände

Det finns en liten obebodd ö med en fyr några nautiska mil väster om Rörö, nästan halvvägs till Skagen. Den heter Stora Pölsan och har gäckat mig länge nu. Har legat o spanat på den de gånger jag har övernattat på Rörös västsida. Har sett den från Hyppeln och Pater Noster. Som en hägring ligger den därute, ett litet stycke klippa och ett ensamt fyrtorn, omgivna av havet.

Under kraftig påverkan av min barndoms hjälte Jules Verne hittade vi en kapten med sjövana och spikade ett lämpligt datum. Så var dagen kommen för detta äventyr. Efter hård sjö, oroväckande mörka moln över land och ett litet missöde med ankaret var det dags för landstigning. Som en gest av välvilja och medmänsklighet skickade Kaptenen och hans hustru med två kassar prima björkved, trots min ihärdiga försäkran om att vi nog skulle kunna samla ihop drivved.

Äntligen sitter vi på mina drömmars lilla vindpinade klippa mitt ute i havet. Ett besök upp på fyren från 30-talet genom igenrostad stege, på egen risk förstås. Trodde Sjöfartsverket skulle ha bättre underhåll, hela stället är ju sen länge övergivet. Fåglarna är de som styr o ställer här, inget snack om den saken. Hela ön är täckt av träck, doften ger sig tillkänna så fort det inte blåser. 

Nu har vi slagit läger här på läsidan av Pölsan. Våra bevingade vänner håller sig på sin kant och vi på våran. Ser ut att bli en fantastisk kväll med klarblå himmel och solnedgång vid horisonten. Två nyfikna sälar dyker upp och iakttar oss på avstånd. Den analoga vevradion sprakar igång och rattar utan svårigheter oss igenom jazz mot midnatt på P2. Matlagning på stormkök, middag vid solnedgång och baren har öppnat för kvällen. Kan detta vara världshistoriens mest välprovianterade skeppsbrott? Det enda som saknas är flaskposten.

Lägerelden brinner tack vare veden från Kapten. Har finkammat hela ön men inte hittat någon drivved. Ingenting driver någonsin i land här. Noterar att det inte finns ett endaste löst föremål på detta blåshål till klippa, inte ens en ynka liten sten. För att inte tala om det karga faktum att det inte finns tillstymmelse till växtlighet. Solkysst men lycklig ber jag att elementen ska förbarma sig över oss. 

Å du vindpinade lilla gudsförgätna spillra efter istiden! 

Rakt söderut skymtar vi Vinga fyr med konturerna av båken. På nordsidan kan jag urskilja Carlstens fästning på Marstrand, Pater Noster och kassunfyren Hättebärget. Mot öster ser jag öarna och fastlandet, Karlatornet som likt självaste Babels torn framträder som vår hemstads numera främsta landmärke.  Människors boningar och bekymmer. Människors behov av att tränga ihop sig i flock, i städer, men likväl förbli ensamma, små och vilsna.

Efter solnedgången tittar jag upp mot stjärnhimlen och ser Karlavagnen tydligare än vad jag någonsin sett förut. Tänker på människans obetydlighet och mummelnynnar på den gamla persiska strofen "Ey falak, ey áseman". 

'O du himmel och universum. 

Från Silver till Silver

Silverdraken på Hisigen. Hade det varit en finkrog med det namnet hade alla gått dit. Min tidigare kollega ansåg att alla som jobbade på Silverdraken hade höga pannor - varför jag ibland kallar krogen för Silverpannan.

Så - jag har hört en låt där han sjunger att han beställer en 05 Falcon å en Sichsssjuuuaaannn. Låten heter Jerry.

Vid min ankomst är jag där. Själv. Ensam. Men jag åt lunch här när jag jobbade på kassan. För år sedan.

Två spelautomater gör sig gällande. En arbetarklassdam kommer in - direkt från jobbet som speditör - och tittar misstänksamt på min frisyr. Hon sätter sig vid automaten och ringer genast en person (troligen sin man men jag utelämnar det pga PK). Speditören hävdar att någon annan har loggat in på hennes spelprofil. Är det mannen? Ja , det är mannen. Ok - kan du logga ut så jag kan spela!?

Jag beställer öl, någon Jack finns inte så jag nöjer mig med Tullamore. Och Cola.

Under timmarna tre flyter gästerna in - alla 5. Kinesen som serverar kan perfekt svenska och ser ut som om han bor bakom köket.  Vänligheten själv. Så länge jag betalar. Rimligt.

Strimlad biff sichuan och en Falcon 0,5 beställs och kostar 230 kr. Inflationen har nått även hit. Även det rimligt. Den största tillgången för Silverdraken är tystnaden. Folk sköter sitt. I hörnet sitter en äldre distingerad herre och tittar på sin telefon. Kanske ser jag ut så när jag blir gammal? Jag och min sunkkollega för ett intressant samtal och är de enda som pratar. Ack du härliga barsamtal där alla problem kan lösas och alla diskussioner slutar av sig själva. Toaletten är fräsch men till mitt stora förtret har någon satt upp ett klistermärke med ett onämnbart fotbollslag från östra delen av landet. Några försök har uppenbarligen gjorts för att få bort klistermärket men inget helhjärtat.

Silverkällan som bloggen har rapporterat om tidigare finns på andra sidan älven i ett annat område och i ett annat universum. Silverdraken drar sitt strå till stacken för ett ännu icke-gentrifierat område.

Haverirapport från Hytta

Bakgrund 

I samband med ankomsten till Hytta kvällen den 27/7 upptäcktes att båten låg till 3/4 nedsänkt i vatten. Observationer som gjordes var att motorn satt kvar i aktern, helt nedsänkt under vattenytan. Däremot låg själva plastkåpan märkt "Tohatsu" prydligt upplagd på en klippa alldeles intill. Själva båten var fortfarande förtöjd.

För att kunna fastställa hur detta kunde gå till, men även för att dra upp riktlinjer för själva bärgningsarbetet tillsattes omedelbart en haverikommission. Kommissionen fick även i uppdrag att presentera förslag till åtgärder för hur liknande scenario kan undvikas i framtiden samt om och hur båten eventuellt kan göras sjöduglig igen.

Hur kunde detta gå till?

Initialt pekade misstankarna mot ett rent sabotage. Kanske ett beställningsjobb från markägaren, utfört av hejdukar? Misslyckat stöldförsök? Efter noggrann granskning av skrovets skick samt det faktum att motorn satt kvar gjorde att stöld och sabotage tidigt i utredningen kunde uteslutas. Båtmotorer är som bekant kända för sin känslighet mot saltvatten och det bedöms helt enkelt inte rimligt att göra en förvisso äldre, men fullt fungerande obrukbar båtmotor genom att sänka den. Även vid ett scenario som inbegriper sabotage bedöms det ha varit att först skruva loss och stjäla motorn innan själva aktionen.

Kommissionens slutsats är därför att förlisningen orsakats av en rad olyckliga omständigheter. Det första är ett mänskligt handhavandefel. Att inte dra upp båten tillräckligt upp på land, inte täcka över med presenning samt att inte dra åt förtöjningen har gjort det möjligt för regnvatten att samlas i skrovet. Sommarens ymniga regnande har därmed tyngt ner skrovet så att det har kanat ner i vattnet. När väl aktern hamnat under vattenytan har förlisningen skett otroligt snabbt.

Bärgningsarbetet

Haverikommissionen kunde omedelbart konstatera att båten nästintill var orubblig pga tyngden av det samlade vattnet. Första steget i bärgningsarbetet var därför att låsa upp och skruva av och koppla loss motorn, något som visade sig vara utmanande då hänglåset var svårt att lokalisera. När detta var utfört kunde båten eskorteras in till en högre liggande bukt. Även efter att detta steg var avklarat visade det sig att aktern låg under vattenytan med några centimeter, vilket gjorde s.k ösning verkningslös. Det gjordes flera försök att dra upp båten ytterligare, men den massiva tyngden visade sig vara övermäktig 

Här fick bärgningsarbetet plötsligt en lika oväntad som välkommen hjälp av naturens tidvattenkrafter. När ebb uppstod hamnade aktern några centimeter ovanför vattenytan, vilket i sin tur möjliggjorde ösning. Ju mer vatten som östes, desto lättare blev skrovet. Här tillämpades Arkimedes principer om flytande kroppar, men även den s.k hävstångseffekten kom till användning. Till sist kunde hela aktern lyftas upp över vattenytan. Fortfarande var skrovet otroligt baktung, vilket tydde på en massiv ansamling av vatten i det s.k mellanskrovet. Bärgningsteamet kunde relativt enkelt skruva bort pluggen varpå svart, trögflytande, stinkande vatten kunde rinna ut. Nu var farkosten bärgad, men var hon fortfarande sjöduglig?

Flytförmåga och förslag till vidare åtgärder

Bärgningsteamet beslöt att testa farkostens flytförmåga, trots avsaknad av motor. En sökning av eventuella bortflutna åror genomfördes i närområdet, utan framgång. Därför fick bärgningsteamet improvisera med provisoriska åror i form av äldre fasadplankor. Kommissionens slutsats är att farkosten åter är fullt sjöduglig samt navigerbar. 

Haverikommissionen vill här presentera sina förslag till vidare åtgärder från båtägarens sida.

• Investera i en ny, mindre, lättare båt med tillhörande motor.
• Investera i en ny båtmotor då den förra får anses vara bortom räddning.
• Investera i ett par nya åror.

Med tanke på Hyttas oklara status föreslår kommissionens utredare det sistnämnda förslaget, åtminstone provisoriskt fram till frågetecknen kring Hyttas framtida existens kan rätas ut.

Då omgivande snårskog numera är helt övervuxen har halvön där Hytta ligger de facto blivit en otillgänglig ö. För att underlätta vistelse och försörjningslinjer till och från omvärlden i allmänhet och den närbelägna gästhamnen i synnerhet är det vitalt att ha tillgång till någon form av enklare flytfarkost.

Ni älskar havet, kapten.

 

"Om jag gör! Havet är allt! Det täcker sju tiondelar av jordgloben, dess luft är ren och hälsosam. Det är som en öken, där man aldrig är ensam, ty överallt myllrar det av liv. Havet är vår stora reserv. Allt liv på jorden härstammar från havet, och vem vet, om det inte också kommer att sluta där! Där råder det stora lugnet. Havet tillhör ingen härskare. På dess yta kan de kanske utöva sina skändliga rättigheter, slåss, förgöra varandra och sprida jordisk fasa, men på bara tio meters djup upphör deras makt, deras inflytande slocknar, och deras kraft försvinner. Åh, kom, kom och lev i havets sköte! Där, och endast där, finns det oberoende. Där erkänner jag inga herrar, där är jag fri!"

Ur En världsomsegling under havet

Jules Verne

This Is Africa - sunk deluxe edition.

Landa på en ny kontinent mitt i natten, känna jordens mörka rund. Vad gör en liten omväg genom Zimbabwe? Backpacken sitter ändå som ett smäck på ryggen, lätt packning är lyxen. Aldrig, aldrig någonsin ta med mer än man själv orkar bära. Kompis Karlsson, vår man i Afrika, möter upp med ett leende, kan det bli bättre? Vägen ligger därborta, öppen o ropar efter att få bli upptäckt. Ingen ängslan, ingen oro, bara att älska varenda skitig stund. 

På interkontinentalflyget mellan Amsterdam och Nairobi sitter jag inknödd bredvid en kraftigt överviktig tjej som förutom att hon sovit 70 % av flygresan även uppvisat låg intelligens. Har så mycket pryttlar med sig, och sprider givetvis ut dem överallt. 

Matig kombo.

Vad är det med överviktiga kvinnor och bristande struktur?

Finns det något samband mellan obesitas och intelligens? 

Varför tar människor med sig mer packning än de kan bära?

Vad är grejen med människan o komfort?

Visste du att nästan inga afrikanska länder har ett eget skriftspråk? Inget skriftspråk betyder, i min värld, ingen historia. Historien börjar med att européerna kommer dit. Deppigt.

Efter nästan ett dygn på olika flyg o en liten oplanerad mellanlandning i Harare mitt i natten kom jag äntligen fram till Lusaka framåt småtimmarna. Hade en föraning redan när jag bokade biljetten att det skulle bli tajt att hinna med anslutningen i Nairobi på 1,5 h. Med endast en halvtimma kvar till avgång var alla medel tillåtna. Jag fick springa som en jävla galning för att hinna. Armbågade mig bokstavligen före folk i säkerhetskontrollen tills det började bli lynchstämning. Tur att jag hade vägrat checka in bagaget. 

Väl framme var det bara att traska rätt ut i den afrikanska natten o där stod Karlsson redo med öppen famn och bilen redo för nya äventyr. Bara att tuta o köra i 8 timmar ner till Livingstone och vattenfallen.

Nu tar vi helg va?

Mobilis in mobile!

(rörlig i det rörliga elementet)

Flyter sakta fram på den mäktiga Zambezifloden. Öppen bar o koloniala möbler. Värdighet!

Vilken dag!

Parkerade bilen vid gränsövergången, ordnade visum o knallade över bron till Zimbabwe. Begrundade Victoriafallen från alla håll o vinklar. Vet inte hur många gånger vi blev dyblöta, torra och sen blöta igen. Dånet från vattenmassorna, ångan som fyllde luften, den frodiga, prunkande grönskan och den klaraste regnbåge jag någonsin sett. Så otroligt vackert och mäktigt, ett naturens underverk. 

Avrundade dagen med att insupa solnedgång och drink på ett anrikt kolonialt lyxhotell precis nere vid floden och sen en riktig brakmiddag på lokal köttrestaurang. Nu mår man!

Nattlivet i Livingstone bjöd på lokal kall för några kronor flaskan. Förfriskade och glada drogs vi likt nattfjärilar till live afropop i form av kalindula.  Enda mzungus på det knökfulla sunkhaket, bara att låta sig svepas med i rytmerna. En snubbe fick feeling, kom dansandes mot oss o ställde sig o började jucka mot mitt ansikte i takt med musiken.

- Doctor Livingstone, I presume?