lördag 28 december 2019

Sunkhaksbloggen i Afrika!

Av skäl som är oförklarliga och alldeles för invecklade att redogöra för drog sunkhaksbloggen (åtminstone ena halvan) ner till Etiopiens stolta huvudstad Addis Abeba över jul.

Sällan trodde jag att skulle snubbla över mina drömmars sunkhak, men detta var precis vad som hände.

Förvisso märkte jag ganska snart att hela staden kryllar av väldigt enkla "hål-i-väggen" serveringar, men klientelet där avskräcker även den mest entusiastiska sunkvurmaren.

Dessutom, vad är egentligen definitionen av ett "hak"? Enligt min mening bör stället åtminstone ha en bardisk samt fyra väggar och tak. Det bör alltså vara en fysiskt avgränsad byggnad eller lokal. Annars kommer ju varenda hål-i-väggen att kvala in. Men det blir ju inte per definition ett sunkhak bara för man köper en öl och sätter sig på gatan och dricker den.

Hursomhaver. "Mitt" namnlösa sunkhak uppfyller givetvis alla ovanstående kriterier. Den har t.o.m en uteservering uppbyggd av ölbackar. Där har man slagit två flugor i en smäll och även löst problemet med förvaring.

Efter att ha landat på denna kontinent mitt i natten tog jag följande dag mina första stapplande steg ut i kvarteret och hittade detta anspråkslösa ställe.

Som den soltörstande nordbo jag är sätter jag mig på uteserveringen och börjar beställa in lokala pilsner. Flaskor med exotiska namn som Dashen, Walia, Habesha och S:t George kommer in och töms raskt. Oavsett sort är det 20 birr (ca 6 kr) flaskan som gäller. Ingen jävla IPA på galopp här inte.

Det dröjer dock inte lång stund innan den första tiggaren får syn på mig och kommer fram. Sedan kommer det en till, och en till. Jag tittar vädjande mot personalen, men de tycks inte ens märka av det. När till sist en snubbe som uppenbart lider av någon form av psykisk ohälsa får syn på mig från trottoaren och dansande börjar närma sig får jag nog och beger mig. 
För i helvete!

Det går ett par dagar och jag utforskar staden till fots, min vana trogen. Jag lär mig att de har en mäktig kaffekultur i det här landet. Högtidliga, nästan rituella kaffetraditioner där det serveras popcorn till kaffet om man vill lyxa till det riktigt ordentligt. 

Jag går all-in på den inhemska maten och käkar på det lokala sättet, med händerna, vad som än ställs framför mig. Så sker det oundvikliga. Jag äter nån seg gammal get och känner i samma ögonblick att detta inte var bra. Och som ett brev på posten kommer magsjukan.

Efter en dags illamående beslutar jag mig för att masa mig ner till sunkhaket igen. Och denna gång blir det succé. Nu sätter jag mig i en död vinkel mellan ölbackarna, så jag inte syns från gatan. Några medelålders snubbar sitter o dricker under tystnad. En av dem beställer whisky. Bartendersnubben kommer ut med en stor flaska Johnny Walker Red Label. Flaskan har någon slags pumpanordning som portionerar ut de dyrbara centrilitrarna ner i glaset. Ett tryck för en single och två tryck för en double.

Jag blir nostalgisk då Red Label var min fars föredragna whisky som alltid fanns i hushållet under min uppväxt. Jag beställer in en dubbel utan is och späddricka och sveper den. Så där ja! Detta var precis den medicin som doktorn ordinerade. Jag känner hur livet så sakteliga återvänder till mig.

De lokala stammisarna blir imponerade, en ferenji som sveper rent. Någon beställer in en skål med jordnötter som nu vandrar runt. Gemenskapen är nu fulländad och jag konverserar med de få ord jag lärt mig på amhariska. 

En oförglömlig kväll som avslutas med idel high fives o goa kramar från okända män. Det finns något vackert och universellt med folk runtom i världen som samlas på sina lokala hak, men det visste vi ju redan.

Sunkhaksbloggen önskar läsarna en god fortsättning! På återseende 2020!




måndag 11 november 2019

Ullevibaren - en institution


Sexton år sedan sist, tänkte jag och klev in. Som jag minns det är det sig likt. Ingen musik i bakgrunden. Bara män. Bra drag på göttebosskan. På utsidan finns spårvagnar och ressel och stress. Det vanliga livet. Det som de flesta lever och betraktar osm normalt. Med tanke på närheten till Ullevi är det såklart flera bilder på sportevenemang och konserter från Nya / Gamla / Stora Ullvei. Inom kort börjar diskussionen om det är Makken som Ingo nitar på en av bilderna på väggen. Faan vet.


I köket låger det som att kocken bankar schnitzlar som också finns på menyn. Gästerna känner varandra och byter plats. Sportminnen, gott tjôt och påtaglig fylla hos någon enstaka. Vi är katter bland hermeliner, vi passar inte in. Eller snarare - i samma stund som vi klev över tröskeln blev vi onormala, vi blev en del av det livet som ingen lever, ett liv kanske någon av gästerna har levt men som numer är en fjärren tanke - ett minne blott.


Sunkfaktorn kommer av sig eftersom det är så många (8 pers.) i lokalen. Men dukarna, ja dukarna ser egentligen ut som gobelänger med kraftigt utsirlade mönster. Jag får känslan av hur det var på ölkafeérna i Nordstan när Nordstan fortfarande var en stadsdel. Innan det monstruösa köpcentret byggdes.


Alkoholismen är närvarande men inte påtaglig. Menyerna är laminerade utskriver. Det finns en sorts fatöl. Menyn är anpassad efter gästerna. Mannen som verkar vara ägare ägnar oss lite särskild uppmärksamhet. Han har haft stället i 20 år. Bord och stolar står trångt, vi måste välja om vi ska visa fram- eller bakstjärten när vi passerar till muggen. I fönstret som vetter direkt ut mot gatan finns kinesiska porslinselefanter och en rutig duk. Jag slår till på en schnitzel och beställer en flasköl till.


När minkollega berättade om vart vi skulle fick han en viktig min och sa med allvarliga ögon; " Det är en instiution."


fredag 11 oktober 2019

Ichiban - även känd som Hyllan


Ichiban





8 oktober 2019

Hela idén var ju befängd från början. Om vi skulle bedöma vad som var sunk – ja, då satte vi oss väl över sunk? Han som går på sunkhak ser det ju inte som en studie – han ser det som om att han går på krogen. Så vilka är vi att bedöma vad som är sunk? Så här tänker vi efter universitetet

Efter en kortare genomgån av ett medellångt liv kom vi fram till att vi hade besökt många sunkhak som om vi gick på krogen. Detta var innan universitetet.

Vi lägger alltså medvetenheten åt sidan.

Ichiban vid Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg är ett sunkhak. Ingånen är markerad men mest i paritet med ett utdömt hus. I och med att jag växte upp på Hisingen känner jag området – jag var öronbarn och sövdes första och hittills enda gången på det närliggande Lundby sjukhus.

Återigen – bara några rader och stycken in i texten  - uppstår den brännande känslan av att förklara sig; vi känner inget förakt och har ingen ambition att dra ett löjets skimmer över sunkhak. Snarare är det en kärlek som föranleder vårt projekt. En känsla av nostalig, något från en annan tid och något som snart är borta.

Alla IPA, APA, vegomenyer, quizer och modern belysning göre sig icke besvär. Gentrifiering och en allmän bajsnödighet gör sunkhaken till en tynande verksamhet. Hur kan man driva ett ställe med vinsto som ser som, känns som och luktar som ett sunkhak?

Ichiban en tisdagseftermiddag är en påminnelse om att det finns ett annat liv, Nå, så till själva omdömet – därför att allt och alla måste få ett omdöme hela tiden. Jag minns filmen LA Story där de solbrända Los Angelesborna ger flygturen från Europa ett omdöme på en skala från 1-10.

Ichiban är inte inbjudande. Ichiban är inte ett hak som är säljande. Ichiban är ett ställe som du besöker. Öl från fat märkt Eriksberg men det är Falcon som kommer ur kranen, upplyser den kinesiska damen i 60-årsåldern oss.

I köket finns en kock som väntar på vår beställning. Bokstavligt vår beställning. Det finns ingen annan som beställer mat. Belysningen över bordet påminner om min studentlya. Den azurblå plastrosen på vårt bord har gott om vatten i sin vas. Spelmaskinerna är moderna med touchscreen och frekventeras av män i bomberjacka och skägg samt av invandrare utan bomberjacka.