Ichiban
8 oktober 2019
Efter en
kortare genomgån av ett medellångt liv kom vi fram till att vi hade besökt många sunkhak som om vi gick på krogen. Detta var innan
universitetet.
Vi lägger
alltså medvetenheten åt sidan.
Ichiban vid
Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg är ett sunkhak. Ingånen är markerad
men mest i paritet med ett utdömt hus. I och med att jag växte upp på Hisingen
känner jag området – jag var öronbarn och sövdes första och hittills enda
gången på det närliggande Lundby sjukhus.
Återigen –
bara några rader och stycken in i texten
- uppstår den brännande känslan av att förklara sig; vi känner inget
förakt och har ingen ambition att dra ett löjets skimmer över sunkhak. Snarare
är det en kärlek som föranleder vårt projekt. En känsla av nostalig, något från
en annan tid och något som snart är borta.
Alla IPA, APA,
vegomenyer, quizer och modern belysning göre sig icke besvär. Gentrifiering och
en allmän bajsnödighet gör sunkhaken till en tynande verksamhet. Hur kan man
driva ett ställe med vinsto som ser som, känns som och luktar som ett sunkhak?
Ichiban en
tisdagseftermiddag är en påminnelse om att det finns ett annat liv, Nå, så till
själva omdömet – därför att allt och alla måste få ett omdöme hela tiden. Jag
minns filmen LA Story där de solbrända Los Angelesborna ger flygturen från
Europa ett omdöme på en skala från 1-10.
Ichiban är
inte inbjudande. Ichiban är inte ett hak som är säljande. Ichiban är ett ställe
som du besöker. Öl från fat märkt Eriksberg men det är Falcon som kommer ur
kranen, upplyser den kinesiska damen i 60-årsåldern oss.
I köket finns
en kock som väntar på vår beställning. Bokstavligt vår beställning. Det finns
ingen annan som beställer mat. Belysningen över bordet påminner om min
studentlya. Den azurblå plastrosen på vårt bord har gott om vatten i sin vas.
Spelmaskinerna är moderna med touchscreen och frekventeras av män i bomberjacka
och skägg samt av invandrare utan bomberjacka.
