I köket låger det som att kocken bankar schnitzlar som också finns på menyn. Gästerna känner varandra och byter plats. Sportminnen, gott tjôt och påtaglig fylla hos någon enstaka. Vi är katter bland hermeliner, vi passar inte in. Eller snarare - i samma stund som vi klev över tröskeln blev vi onormala, vi blev en del av det livet som ingen lever, ett liv kanske någon av gästerna har levt men som numer är en fjärren tanke - ett minne blott.
Sunkfaktorn kommer av sig eftersom det är så många (8 pers.) i lokalen. Men dukarna, ja dukarna ser egentligen ut som gobelänger med kraftigt utsirlade mönster. Jag får känslan av hur det var på ölkafeérna i Nordstan när Nordstan fortfarande var en stadsdel. Innan det monstruösa köpcentret byggdes.
Alkoholismen är närvarande men inte påtaglig. Menyerna är laminerade utskriver. Det finns en sorts fatöl. Menyn är anpassad efter gästerna. Mannen som verkar vara ägare ägnar oss lite särskild uppmärksamhet. Han har haft stället i 20 år. Bord och stolar står trångt, vi måste välja om vi ska visa fram- eller bakstjärten när vi passerar till muggen. I fönstret som vetter direkt ut mot gatan finns kinesiska porslinselefanter och en rutig duk. Jag slår till på en schnitzel och beställer en flasköl till.
När minkollega berättade om vart vi skulle fick han en viktig min och sa med allvarliga ögon; " Det är en instiution."
