Sunkhaksbloggen i Afrika!

Av skäl som är oförklarliga och alldeles för invecklade att redogöra för drog sunkhaksbloggen (åtminstone ena halvan) ner till Etiopiens stolta huvudstad Addis Abeba över jul.

Sällan trodde jag att skulle snubbla över mina drömmars sunkhak, men detta var precis vad som hände.

Förvisso märkte jag ganska snart att hela staden kryllar av väldigt enkla "hål-i-väggen" serveringar, men klientelet där avskräcker även den mest entusiastiska sunkvurmaren.

Dessutom, vad är egentligen definitionen av ett "hak"? Enligt min mening bör stället åtminstone ha en bardisk samt fyra väggar och tak. Det bör alltså vara en fysiskt avgränsad byggnad eller lokal. Annars kommer ju varenda hål-i-väggen att kvala in. Men det blir ju inte per definition ett sunkhak bara för man köper en öl och sätter sig på gatan och dricker den.

Hursomhaver. "Mitt" namnlösa sunkhak uppfyller givetvis alla ovanstående kriterier. Den har t.o.m en uteservering uppbyggd av ölbackar. Där har man slagit två flugor i en smäll och även löst problemet med förvaring.

Efter att ha landat på denna kontinent mitt i natten tog jag följande dag mina första stapplande steg ut i kvarteret och hittade detta anspråkslösa ställe.

Som den soltörstande nordbo jag är sätter jag mig på uteserveringen och börjar beställa in lokala pilsner. Flaskor med exotiska namn som Dashen, Walia, Habesha och S:t George kommer in och töms raskt. Oavsett sort är det 20 birr (ca 6 kr) flaskan som gäller. Ingen jävla IPA på galopp här inte.

Det dröjer dock inte lång stund innan den första tiggaren får syn på mig och kommer fram. Sedan kommer det en till, och en till. Jag tittar vädjande mot personalen, men de tycks inte ens märka av det. När till sist en snubbe som uppenbart lider av någon form av psykisk ohälsa får syn på mig från trottoaren och dansande börjar närma sig får jag nog och beger mig. 

För i helvete!

Det går ett par dagar och jag utforskar staden till fots, min vana trogen. Jag lär mig att de har en mäktig kaffekultur i det här landet. Högtidliga, nästan rituella kaffetraditioner där det serveras popcorn till kaffet om man vill lyxa till det riktigt ordentligt. 

Jag går all-in på den inhemska maten och käkar på det lokala sättet, med händerna, vad som än ställs framför mig. Så sker det oundvikliga. Jag äter nån seg gammal get och känner i samma ögonblick att detta inte var bra. Och som ett brev på posten kommer magsjukan.

Efter en dags illamående beslutar jag mig för att masa mig ner till sunkhaket igen. Och denna gång blir det succé. Nu sätter jag mig i en död vinkel mellan ölbackarna, så jag inte syns från gatan. Några medelålders snubbar sitter o dricker under tystnad. En av dem beställer whisky. Bartendersnubben kommer ut med en stor flaska Johnny Walker Red Label. Flaskan har någon slags pumpanordning som portionerar ut de dyrbara centrilitrarna ner i glaset. Ett tryck för en single och två tryck för en double.

Jag blir nostalgisk då Red Label var min fars föredragna whisky som alltid fanns i hushållet under min uppväxt. Jag beställer in en dubbel utan is och späddricka och sveper den. Så där ja! Detta var precis den medicin som doktorn ordinerade. Jag känner hur livet så sakteliga återvänder till mig.

De lokala stammisarna blir imponerade, en ferenji som sveper rent. Någon beställer in en skål med jordnötter som nu vandrar runt. Gemenskapen är nu fulländad och jag konverserar med de få ord jag lärt mig på amhariska. 

En oförglömlig kväll som avslutas med idel high fives o goa kramar från okända män. Det finns något vackert och universellt med folk runtom i världen som samlas på sina lokala hak, men det visste vi ju redan.

Sunkhaksbloggen önskar läsarna en god fortsättning! På återseende 2020!