Just när du trodde att sunkhaksbloggen var död o begraven reser vi oss på nio och krämar ur det sista anno skitåret 2020.
Mycket har hänt i tillvaron sedan i somras. I Göteborg är det mörkt o regnigt hela vinterhalvåret. Jag saknar att trängas, jag saknar kramen som fenomen, att skaka hand med främlingar. Jag saknar min lillasyster.
Men en konstant har varit och är Kungsbaren. När lusten att upptäcka nytt ersätts av längtan efter det trygga. Som ett vattenhål beläget komfortabelt nära vår arbetsplats har gamla fina KB blivit vår egna snuttefilt i tillvaron. Ibland behöver man bara utforska sin egen comfort zone.
- Har vi ett sunkhak i oss?
- Nej, orkar inte, vi kan väl bara rulla bort till KB.
Låt mig vara tydlig redan nu, Kungsbaren är inget sunkhak i den traditionella bemärkelsen, detta inlägg ska snarare betraktas som en kärleksförklaring.
Dock har jag minnen från dessa lokaler från förra sidan millenieskiftet, då i form av PC (Peking China?). Ett klassiskt ställe ökänt för att släppa in törstiga ungdomar som ännu inte uppnått legal ålder. Mycket har hänt, men adressen är densamma, Kungsgatan 8. Den goa änden av Kungsgatan, i backen närmast Esperantoplatsen.
Här har vi tagit några välbehövliga kalla efter en lång dag på fältet, en gång kom vi tvåa på pubquiz. Dejtkompatibelt ställe är det också. Under sommarhalvåren har jag suttit på uteserveringen, druckit kalla och betraktat förbipasserande. Bosse, vår gamle pensionerade kollega från Myndigheten brukar fortfarande slinka in hit o ta sig ett glas.
Ölen är prisvärd, kall o kommer i rask takt, stämningen är familjär. Emelie i baren vet exakt vad vi vill ha efter några kalla (en korg med husets finaste pommes och extra srirachasås vid sidan). TV-skärmarna visar alltid Simpsons och Seinfeld av någon anledning. Som sagt, snuttefilt i tillvaron.
När jag blir gammal ska jag flytta till Kungshöjd.
Sunkhaksbloggen stryker ett fett streck över 2020, önskar alla en god jul och ett gott nytt. Vi är tillbaka med nya krafter nästa år. Skål, cheers, la ch'aim, be salamati.
