Blått, vitt och uppfylld av anden

Oktobers gråa himmel höll inne regnet. Termometern visade 12 grader - rätt bra ändå.

Eftermiddagen går mot kväll och vi styr kosan mot Frankes. En fasansfull doft av vinäger slår mig i ansiktet och jag undrar om någon vält ut en tunna eller spolat golvet med det. Vi slår oss ned vid lokalens enda runda bord och beställer öl och mat. Publiken lämnar snart Frankes och blir publik på Gamla Nya Lilla Ullevi istället. Vi också.

Stämningen är på topp och energin kan skäras med kniv. Vår resledare går med raska och vana steg genom folkvimlet och guidar oss till kommandobryggan. Flaggor, sång, bengaler, halsdukar, ramsor och ett taktfast trummande överväldigar mig. Det hela orkestreras av

Kamraterna.

Fotbollen är magisk. Kommandobryggan blir för mig en sista utpost för utlopp av vrål, tafatta försök att hänga med i sång och ramsor, stamp med fötterna och ett kompromisslöst uppslukande av stunden.

Jag är här och nu. Ingen annanstans. Inga funderingar på morgondagen. Ingen oro över räkningar eller landets framtid. Allt är nu.

Blåvitt äger matchen från första stund och det sista kontringsmålet trycker mig upp till en känsla av att allt skall bli bra.

Vi lämnar arenan och går över stadens broar och torg och glömmer aldrig doften av salt och hav - men mest av allt minns vi segerns söta smak.

Gröna Brunnen

 

Sunkhak i Majorna - finns det nått annat? Jo visst gör det det men det hör inte hit.

Den här gången var jag först på plats och efter en mastig cykeltur på svärfars hoj var jag törstig. Direkt vid ingången ser jag Weiron Holmberg eller åtminstone en herre som var lik den gode Weiron. Med både jacka och klassisk gubbkeps sitter han - till min förvåning- med ett glas av husets vita och blickar ut genom fönstret. Ytterligare tre gäster sitter för sig själva och svalkar strupen.

Jag slår mig ner och bläddrar i en papperstidning och klunkar Falcon på flaska - fatöl finns inte.

Sunkkollegan dyker upp och har upptäckt en uteservering i anslutning till lokalen. För att komma dit måste man ställa ölen i baren, gå ut genom entrén och runda huset för att komma till verandan. Självklart gör vi detta.

Utan att vi frågar förklarar Mother Superior att kocken är sen och förbereder mat. Kocken har heller inte ställt fram tillräckligt med stolar. Mother Superior gör ett ilsket karateslag i luften åt kockens håll.

Vi beställer givetvis tre små rätter och mer öl. När vi har kommit halvvägs genom den friterade maten ropar en herre att vi skall hjälpa damen. Vilken dam? Jo, damen med rullator som vill upp för de tre trappstegen och ansluta sig till den hojtande herren. En av hjälper damen och den andra bär upp rullatorn. 

Jägersdorffsplatsen kastar sitt muller, ljus och doft mot oss. I bakgrunden tronar bockkranen på Eriksberg som är ifärd med att bli målad. Larmet från passerande spårvagnar överröstar oss ibland. Samtalet flyter på utan avbrott dock.

Kvällen är ljuv och det känns att sommaren drar sin sista suck. Till efterrätt får vi gratis friterad banan - en förmån som alla restaurangbesökare får men inte avhämtningskunder.

Vi rundar av kvällen med att slutgiltigt lösa alla stora och små problem.

Sunk på hjul - på cykelluff genom Skåne

2021-08-02

Från Kivik i öster längs med hela kusten ända bort till Skanör-Falsterbo i väster. Bara vi och våra skruttiga gamla gubbcyklar. Mil efter mil, sova under bar himmel i våra hängande hammockar, som två luffare. Ömmande ben och svettiga ryggar. Mänskliga umbäranden och strapatser. Äventyret väntar, kärleken till vägen, till cykeln, det sista oreglerade färdmedlet. Människa och maskin i perfekt symbios. Skånes böljande rapsfält, havet och horisonten. Jag vill se de där vidderna igen.

Den här tillvaron innebär ingen komfort direkt. Släpa våra cyklar över stock o sten genom Stenshuvud nationalpark. Den vackraste vägen är inte alltid samma som den smidigaste. När vi rullade in i Simris på kvällen uppdagades ett problem med mitt bakhjul som var helt skevt. Inte kul när man är trött, hungrig och ofokuserad. Fick dock låna verktyg av en tysk båtägare i hamnen o löste det. Klart tysken har en torx. Båtfolk kan man lita på, det är sen gammalt.

Välja mellan att sova i ruffig hamnmiljö eller kohage vid havet? Som lågt hängande frukter i våra hammockar. Skulle kossorna bli för närgångna under natten? Sova i extremt onaturlig ställning. Människokroppen är inte gjord för att ligga o sova i bananformation. Väcktes bryskt tidig morgon av att en kossa närmade sig. Mardröm att ligga i hängmattan med en blöt mule alldeles inpå nyllet. Snabbt tråckla sig ur sin kokong ut o försöka visa vem som bestämmer. Mötet mellan människa och nötkreatur avlöpte till slut väl när jag lyckades få besten att backa.

2021-08-03

Morgonkaffe nere på stranden. Som göteborgare är man inte van vid att solen går upp över havet.

Mötet med civilisationen blev inte lika smärtfri. På stadens hipsterkafé tog det en evighet att få en simpel kaffe. Tvingades dessutom lyssna på två instagramkompatibla donnor på uteserveringen berätta om ett bröllop de hade förgyllt med sin närvaro. Vägen lockade återigen. Ty vi är landsvägens Huckleberry Finn och Tom Sawyer.

 

Livet utomhus. Att få cyklat ett par tre mil om dagen, bli solkyssta och få känna vinden i håret. De öppna vidderna, landskapet och havet ständigt närvarande. För exakt ett år sedan var vi längst upp i nordligaste delen av vårt avlånga land och vandrade i Abisko. Sverige är verkligen fantastiskt.

2021-08-04

Vilken dag!

Puttrat fram längs kusten en sån där 4-5 mil. Stannade vid Löderup för bad och lunch på stranden. Nu har vi varit inne i Ystad och provianterat såväl mat som dryck. Ystad verkar för övrigt vara en ytterst trevlig liten ort. Lång obruten sandstrand, mysiga gränder och kullerstensbelagda små gator. Vi har slagit läger strax utanför stan i ett naturområde som heter Sandskogen, precis vid stranden. 

Nu ikväll inträffade ett litet drama. Vi hade lagt våra öl i en liten klippskreva för nedkylning nere på stranden. När vi satt och intog vår kvällsmåltid kom plötsligt en monstervåg från ingenstans och svepte bort våra kalla. Jag slängde av mig kläderna och hoppade i det iskalla vattnet. Som Poseidon reste jag mig ur havet med en räddad burk IPA. Människans triumf över elementen.

Inatt kommer jag att sova uppe på taket till en gammal betongbunker från andra världskriget. Min reskamrat envisas med att hänga upp hammocken i en skogsdunge alldeles bakom, men jag tarvar platt underlag. 

Vid havet är det myggfritt. Vågornas brus och den klara stjärnhimlen ingår. Allt det bästa i livet är gratis.

2021-08-05

Sicket luffarliv!

Vaknade imorse av soluppgången och en alldeles öde strand under mig. Inatt var det 8 grader men morgonsolens strålar värmde och torkade upp daggen/havsfukten som satt sig på alla våra textilier.

Efter ett morgondopp och frukost uppe på vår bunker började vi trampa västerut. Vid Sveriges sydligaste udde Smygehuk stannade vi till o besökte den gamla fyren. Nu började tröttheten och solens oavbrutna gassande ta ut sin rätt. Kanske det ändå vore välbehövligt med tak över huvudet inatt? Vi rullade in i Trelleborg och började leta efter ett rum för natten. Vi var dehydrerade, utsvultna och hade fått solsting. Ingenstans fanns ett rum att få. Nu var goda råd dyra. På stadens välbesökta o sunkiga sportbar tog de hutlösa 74 kr för en stor stark. Nej, Trellehulla var inte snällt mot oss. Efter att ha provianterat mat o dryck bestämde vi oss för att satsa på ännu en natt ute i det fria.

Vid en strand utanför Trelleborg fann vi två övergivna solstolar som vi ska övernatta i. Som hittat. Luffarlivet erbjuder många möjligheter och övernattningsalternativen blir aldrig fullbokade. Nu är vi endast ca 2 mil från vår slutdestination Skanör-Falsterbo, på den skånska kustens västsida.

2021-08-06

Efter hummusfrukost var det dags för sista etappen till Skanör. Solen i ryggen och medvind gjorde att de sista kilometrarna gick som en dans. Som två katter bland hermelinerna rullade vi in på fashionabla Skanör strand - Sveriges svar på Miami Beach. Målet var nått och firades med varsin kall cola ute på piren. Sa farväl till min kära reskamrat för nu skulle våra vägar dela sig. För min del hade en möjlighet till lite romantik på vägen hem uppenbarat sig. Sista barnlediga dagen på semestern och omständigheterna var helt enkelt för bra för att avstå. För min reskamrats del hägrade någon mytomspunnen drömbastu i Malmötrakten.

Denna resa fick dessvärre ett trist slut när jag tvingades inse att Skånetrafiken plötsligt inte höll vad de lovade. Det har utlovats att man under sommarmånaderna ska kunna få ta med sig cykel bak på regionbussarna. Första bussen kommer, ingen upphängningskrok där bak. Chauffören är inte ens medveten om detta faktum. Jag tittar vädjande och frågar om jag möjligtvis kan få ta med cykeln in på den nästan tomma bussen. Han slår ut med armarna och mumlar nåt om säkerheten ombord. Jag blir kvar och väntar en halvtimme på nästa buss, som inte heller har några krokar. När inte heller den tredje bussen har några krokar har jag redan mentalt processat och fattat mitt beslut. Jag låser fast och lämnar kvar min gamla Monark och trotjänare vid busshållplatsen i Skanör centrum. Det gör ont i hjärtat när jag ser den inifrån bussfönstret för vad jag tror kanske är sista gången. Det känns som att jag har övergett mitt eget barn. 

Men någonstans ska jag medge att jag redan innan hade börjat spana på en ersättare. Och jag kan känna tillfredsställelse över alla fina år vi fick tillsammans. Sju år blev det sammanlagt, daglig användning, året runt i ur och skur. Jag kan inte tänka mig ett bättre avslut än att få cykla längs den skånska sydkusten tillsammans. Må den få stå länge och orörd. Och vem vet, kanske blir det en liten räddningsaktion ner i höst på vinst och förlust?

Tillägg, luffarens kvällsranson av dryck:

2-3 enheter IPA per man (det får gärna vara IPA då denna med fördel kan avnjutas ljummen samt i regel är lite starkare än vanlig kall).

En liter tetrapak billigt rödtjut att dela på (gärna Aussie).

En liten petflaska blended whisky i i form av J.B Wiser. Lättdrucken och perfekt som sängfösare.

Stockholm sunk

Hur är statusen på sunkhaken i huvudstaden? Går det att kombinera den billigaste sunk med yppersta lyx? Hur är det att vara gäldenär för en dag? Och vem sköt egentligen Palme? 

Frågetecknen hopade sig när sunkhaksbloggen bestämde sig för att på årets varmaste dag åka upp till Fjollträsk för att ta reda på svaren.

Efter att föregående kväll ha fått pyspunka på cykeln ute på Hinsholmen, genomlevt en ordentlig bläcka och försovit mig till tåget lördag morgon så var det bara att shit, shower and shave, stresspacka ner lite kläder, springa till bussen och hoppas på det bästa. Knappt hade jag hunnit pusta ut innan ödet återigen hånlog mot mig. Ett busshaveri väntade runt hörnet och det var bara att acceptera att tåget skulle missas. Jag lyckas kasta mig in i SJ-appen och med tre minuter kvar till avresa boka om till nästa avgång. 

En timma efter denna självförvållade, nervdallrande pärs sitter jag i en välventilerad förstaklassvagn och smuttar på gratiskaffe, bakfull, dehydrerad o go. 

Tacka Gud för de kommersiella marknadskrafterna.

Jag har alltid velat testa på att bete mig som en gäldenär för en dag. Skulle det bli idag? Ska det göras så är det väl lika bra att det sker när man är bortrest. Varför bete sig i sin egen hemstad liksom?

Framme i Stockholm leker jag med tanken att knäcka en Red Bull, tända en cigg och dra en Voi den lilla sträckan till vårt flådiga lyxhotell på Nybrokajen. Vissa skulle kalla det gäldenärsbeteende. Jag nöjer mig att testa Voi, denna farkost som jag avskyr så passionerat.

På Radisson hotel väntar min sunkhakskollega. Under många och långa samtal har det framkommit att han har någon slags fetisch för Palmemordet. Lång historia kort så har vi planerat att genomföra en rekonstruktion av händelserna på mordkvällen. Vi påbörjar vår vandring genom entrén vid biografen Grand där Olof och Lisbeth kommer ut den där ödesdigra februarikvällen 1986. Promenad bort till själva mordplatsen vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Mitt på dagen under den gassande solen vill min kollega springa mördarens flyktväg, längs med hela gatan, uppför alla mardrömstrapporna. Jag blir svettig av att bara bevittna spektaklet.

Rejält överhettade var det nu äntligen dags för sunkhak. Vi börjar på Crazy Horse på Sveavägen. Personalen står hellre o häckar i baren än att svepa rent på borden som är söliga av ölfläckar. Fotbollsmatchen på storbildsskärmen överröstas av Gyllene tider. Endast en av tre Jack Vegas-maskiner är i bruk.

Stor stark: Grängesberg för 30 kr. 

Vidare till Lion Bar. Rätt intetsägande och trist sunk utan någon själ. Vi möter upp min käre gamle vän Kongo, ivrig läsare av bloggen och vår lokala ciceron för kvällen. Han berättar att många av sunkhaken i Stockholm är franchise med flera filialer.

Ölen serveras löpande och bäljas hinkvis denna varma sommarkväll. Vidare till Retro Bar. Samma sak där. På Hirschenkeller tar det plötsligt stopp. Vakten tycker att jag verkar vinglig och undrar hur mycket jag har druckit. "Lagom", svarar jag. Men han köper inte det. Inte heller grannbaren som jag dessvärre har glömt namnet på släpper in oss. 

Kvällen avslutas med middag på nåt indiskt hak. Givetvis får vi hybris och beställer in det starkaste huset har att erbjuda.

Sen voiar vi hemåt i stockholmskvällen, som om vi aldrig gjort nåt annat. Lycklig, proppmätt, drömfull och med curryfläckar på finskjortan motstår jag frestelsen att skicka ner min Voi i Nybroviken.

Sunk i hufvudsraden

Sunkhaksbloggen besöker Stockholm - under årets uvarmaste helg. Det blev både fylla och förnedring i sann sunkanda.

Vi besöker Crazy Horse på Sveavägen och blir förtjusta med en gång. Trevlig personal som gärna lägger frukt i min Jack & Cola. Jag pillar bort frukten och svalkar mig med den söta drycken.

Bloggen får besök av en ivrig läsare och ölen kommer i strid ström. På Crazy Horse serveras ölen i sejdlar och kostar 38kr. Borden är kletiga och jag är klibbig. Givetvis finns ingen AC och dörren till muggen är omöjlig att stänga. 

Klientelet kollar på fotboll eller på sina telefoner. Några har valt en plats i solen utanför invid den livligt trafikerade Sveavägen. Raggarbilar kör upp och ner för boulevarden.

Vårt samtal böljar fram och tillbaka, högt och lågt.

Vi rundar av och går vidar till Hirchenkeller som även den ligger på Sveavägen men på andra sidan. Skuggsidan till min glädje.

Förste man i vårt sällskap stegar fram emot vakten som uppmanar honom att ta ett varv runt kvarteret. Vår förvåning vet inga gränser! Är det ett skämt? Blir vi nekade inträde på ett sunkhak? Ja, det verkar så.

Vägg i vägg ligger ett annat sunkhak- tyvärr minns jag inte namnet - som undertecknad försöker komma in till. Vakten skakar bara stilla på huvudet och ställer sig bredbent i entrén. Han måste ha noterat vårt misslyckade försök att komma in hos grannsunket. Och vem vill släppa in ratad fallfrukt?

Givetvis tjafsar vi inte utan vänder på klacken i en förnedrande och samtidigt underhållande situation.

Sunhaksbloggen har gjort sitt i Stockholm för den här gången men vi svär på att återvända!

Vårt sällskap går på en indisk restaurang som inte ser något problem med vårt tillstånd.

Måltiden avnjuts och vi vojar oss hem i den ljumma stockholmsnatten. 

El Mariachi - som om det inte funnes någon pandemi

Latinamerika på Hisingen. Cornelis möter Compay Segundo, som om det inte fanns en morgondag.

Vad är grejen med chilenare o halstatueringar? Vad är grejen med hisingsbor? Vi blåser över älven med färjan en vardagkväll. Vi är cykelburna o kranarna välkomnar oss redan på gratisfärjan. Göteborg på våren är det bästa som finns. Nostalgiska minnen från en svunnen tid då jag bodde i Kville och jobbade i Majorna.

Ulla-Bellas rungande skratt dånar ut över lokalen. Den obligatoriska Håll Avstånd-skylten sitter uppe men här är det gemytligt knökat, precis som på den gamla goa tiden innan corona. Hoppas nu inte dessa rader leder till repressalier från myndigheterna. Här är alla välkomna. Tex-Mexmotiv blandas med storbildsskärm, neonkaktus i baren passar så fint med goa mexikanska textilier.

Oavsett vilka öl vi beställer får vi Åbroglas. Det ger fina pluspoäng i sunksammanhang. Men det här var kvällen då jag till min stora fasa fick veta att flaskölen Eriksberg inte är från Hisingen utan från Österlen av alla ställen. Som en käftsmäll mot min lokala fetisch. I hela mitt vuxna liv har jag favoriserat denna sort i tron att vi är från samma stad. Det hade räckt att vända på flaskjäveln o läsa på etiketten. Jag skäms. Har i skrivande stund inte kollat upp vilket av Mariestad eller Falkenberg som ligger närmast, räknat i kilometer.

Efter mycket om och men kring eventuell middag blir det en Mix Mex med extra cilantro. Fyllan lockar fram den flytande spanskan i oss. Pero que sí. Vi är de enda idioterna som käkar. Resten passar på att bärsa innan den obligatoriska stängningen vid halv nio.

Kvällen avslutas med en cykeltur hem till fastlandet i vårkvällen. I väntan på nästa färja korkar vi upp en medhavd pava rött vid Lindholmspiren. Någon har lånat kaffemuggar från Pressbyrån. Benen dinglar över kajen. Älven ligger där, blank i månskenet, upplyst av stadens alla ljus. Allt är förlåtet och kranarna kommer alltid finnas kvar. Älskade fula, vackra hemstad.

Sunkhaksbloggen vill passa på och utbringa en hyllning till gratisfärjan, älvtrafiken, styrstångsfyllan och cykeln, det sista oreglerade färdmedlet. Glad påsk och må trötta Göta älv omfamna eder.

"Soy un hombre muy honrado

Que me gusta lo mejor
Las mujeres no me faltan
Ni el dinero, ni el amor"