Hur är statusen på sunkhaken i huvudstaden? Går det att kombinera den billigaste sunk med yppersta lyx? Hur är det att vara gäldenär för en dag? Och vem sköt egentligen Palme?
Frågetecknen hopade sig när sunkhaksbloggen bestämde sig för att på årets varmaste dag åka upp till Fjollträsk för att ta reda på svaren.
Efter att föregående kväll ha fått pyspunka på cykeln ute på Hinsholmen, genomlevt en ordentlig bläcka och försovit mig till tåget lördag morgon så var det bara att shit, shower and shave, stresspacka ner lite kläder, springa till bussen och hoppas på det bästa. Knappt hade jag hunnit pusta ut innan ödet återigen hånlog mot mig. Ett busshaveri väntade runt hörnet och det var bara att acceptera att tåget skulle missas. Jag lyckas kasta mig in i SJ-appen och med tre minuter kvar till avresa boka om till nästa avgång.
En timma efter denna självförvållade, nervdallrande pärs sitter jag i en välventilerad förstaklassvagn och smuttar på gratiskaffe, bakfull, dehydrerad o go.
Tacka Gud för de kommersiella marknadskrafterna.
Jag har alltid velat testa på att bete mig som en gäldenär för en dag. Skulle det bli idag? Ska det göras så är det väl lika bra att det sker när man är bortrest. Varför bete sig i sin egen hemstad liksom?
Framme i Stockholm leker jag med tanken att knäcka en Red Bull, tända en cigg och dra en Voi den lilla sträckan till vårt flådiga lyxhotell på Nybrokajen. Vissa skulle kalla det gäldenärsbeteende. Jag nöjer mig att testa Voi, denna farkost som jag avskyr så passionerat.
På Radisson hotel väntar min sunkhakskollega. Under många och långa samtal har det framkommit att han har någon slags fetisch för Palmemordet. Lång historia kort så har vi planerat att genomföra en rekonstruktion av händelserna på mordkvällen. Vi påbörjar vår vandring genom entrén vid biografen Grand där Olof och Lisbeth kommer ut den där ödesdigra februarikvällen 1986. Promenad bort till själva mordplatsen vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Mitt på dagen under den gassande solen vill min kollega springa mördarens flyktväg, längs med hela gatan, uppför alla mardrömstrapporna. Jag blir svettig av att bara bevittna spektaklet.
Rejält överhettade var det nu äntligen dags för sunkhak. Vi börjar på Crazy Horse på Sveavägen. Personalen står hellre o häckar i baren än att svepa rent på borden som är söliga av ölfläckar. Fotbollsmatchen på storbildsskärmen överröstas av Gyllene tider. Endast en av tre Jack Vegas-maskiner är i bruk.
Stor stark: Grängesberg för 30 kr.
Vidare till Lion Bar. Rätt intetsägande och trist sunk utan någon själ. Vi möter upp min käre gamle vän Kongo, ivrig läsare av bloggen och vår lokala ciceron för kvällen. Han berättar att många av sunkhaken i Stockholm är franchise med flera filialer.
Ölen serveras löpande och bäljas hinkvis denna varma sommarkväll. Vidare till Retro Bar. Samma sak där. På Hirschenkeller tar det plötsligt stopp. Vakten tycker att jag verkar vinglig och undrar hur mycket jag har druckit. "Lagom", svarar jag. Men han köper inte det. Inte heller grannbaren som jag dessvärre har glömt namnet på släpper in oss.
Kvällen avslutas med middag på nåt indiskt hak. Givetvis får vi hybris och beställer in det starkaste huset har att erbjuda.
Sen voiar vi hemåt i stockholmskvällen, som om vi aldrig gjort nåt annat. Lycklig, proppmätt, drömfull och med curryfläckar på finskjortan motstår jag frestelsen att skicka ner min Voi i Nybroviken.
