Eftermiddagen går mot kväll och vi styr kosan mot Frankes. En fasansfull doft av vinäger slår mig i ansiktet och jag undrar om någon vält ut en tunna eller spolat golvet med det. Vi slår oss ned vid lokalens enda runda bord och beställer öl och mat. Publiken lämnar snart Frankes och blir publik på Gamla Nya Lilla Ullevi istället. Vi också.
Stämningen är på topp och energin kan skäras med kniv. Vår resledare går med raska och vana steg genom folkvimlet och guidar oss till kommandobryggan. Flaggor, sång, bengaler, halsdukar, ramsor och ett taktfast trummande överväldigar mig. Det hela orkestreras av
Kamraterna.
Fotbollen är magisk. Kommandobryggan blir för mig en sista utpost för utlopp av vrål, tafatta försök att hänga med i sång och ramsor, stamp med fötterna och ett kompromisslöst uppslukande av stunden.
Jag är här och nu. Ingen annanstans. Inga funderingar på morgondagen. Ingen oro över räkningar eller landets framtid. Allt är nu.
Blåvitt äger matchen från första stund och det sista kontringsmålet trycker mig upp till en känsla av att allt skall bli bra.
Vi lämnar arenan och går över stadens broar och torg och glömmer aldrig doften av salt och hav - men mest av allt minns vi segerns söta smak.
