En ljuvlig cykeltripp genom Dalsland under påskhelgen förvandlades bryskt till en logistisk mardröm när stormen Dave drog in över Västsverige.
Efter att ha cyklat över stock o sten, blivit solkyssta, vindpinade, blöta, torra o blöta igen. Fått uppleva Dals-Ed, Bengtsfors och inte minst FACKING Åmål hade vi chansen att åka hem tidigare och undvika den annalkande stormen. Men valde mot bättre vetande att trotsa ödet och fortsätta ända till Säffle, vilket skulle få oanade konsekvenser. Låt mig förtälja om både mardröm och mirakel. Det blev ett dygn i staden som Gud glömde.
Söndag - påskdagen. Himlen öppnar sig och stormen piskar ungefär samtidigt som vi rullar in i Säffle. Raskt in på den lokala Willys Hemma och proviantera lite förnödenheter. Noterar att alla människor vi träffar verkar lida av någon form av psykisk ohälsa och sociala problem i varierande grad. Det är kamphundar, mysbyxor. Ansikten härjade av långvarigt missbruk. En snubbe kommer gående/hoppandes mot oss på cykelbanan och gör nån konstig rörelse med tungan. Aldrig varit med om nån större koncentration av samhällets olycksbarn. Hela stället verkar vara nån slags social dumpningsplats.
Söndag kväll. Vi sitter i blåsten i en lägenhet i Säffle, och har precis nåtts av nyheten om att all tågtrafik är inställd. Affärerna är stängda, vi har ett torftigt proviantförråd, t.o.m toapappret har börjat sina. Moralen är i botten, det är ingen överdrift när jag säger att det börjar bli riktigt dålig stämning i vårt läger.
Vi dividerar och diskuterar. Hur löser vi detta? Det söks febrilt på nätet efter alternativa transportmedel. Det rings samtal till anhöriga med bil. Finns det någon som kan förbarma sig och hämta upp oss och våra cyklar? Det finns det inte.
Den lokala macken i Säffle har upphört med biluthyrning. Det lokala taxibolaget kanske kan tänka sig att köra oss för 5000 kr - till Trollhättan. Ringer Västtrafiks kundservice i hopp om råd och vägledning. Hamnar i ett callcenter i vad jag misstänker är Litauen, där operatören inte förstår vad jag pratar om. Upprepar gång på gång; "det kommer ersättningsbuss måndag kl. 11:03". Jo, men hur gör vi med cyklarna??
Landar till slut i att vi får låsa fast hojarna på stationen och komma tillbaka senare i veckan när de fått ordning på tågtrafiken. Bara blunda och hoppas på att de inte är stulna. I en socioekonomiskt utsatt håla där majoriteten av invånarna inte förefaller dra sig för att stjäla cyklar om det kan få loss lite snabba cash för att finansiera nästa rus. Usch, cykelrelaterad brottslighet är det värsta jag vet.
Vi försöker tänka positivt och intala oss att vi gör något kul av detta. Vi möts upp på centralen nån dag efter jobbet och tar tåget till Säffle. Vi plockar cyklarna och åker hem med vändande tåg. Snabbt in, snabbt ut. Vi gör något festligt av hela det här spektaklet. Vi smugglar med en flaska vin på tåget som vi dricker i smyg, ostar, oliver och delikatesser till middag. Det blir en kul dejt som vi kan skratta åt och berätta för barnbarnen.
Men tänk om inte cyklarna är kvar? Jag vill ha tillbaka det här dygnet i mitt liv. Jag vill inte ge av den här tiden till Säffle. Sov oroligt den natten medan vinden piskade utanför.
Måndag f.m, annandag påsk. Vi rullar in vid Säffle resecentrum i god tid och ser det redan samlats massa resenärer. Det bara strömmar till fler och fler människor. Vi läser fast hojarna och jag suckar tungt samtidigt som jag tar en sista titt på hojen. Känns som att överge sitt eget barn.
Jag föreställer mig en armada av ersättningsbussar som anländer simultant och välorganiserat. I verkligheten rullar en ensam stackars ersättningsbuss in mot Resecentrum. Det blir trängsel och tjurrusning när alla försöker tränga sig på samtidigt. På något sätt lyckas vi ändå få komma med innan det blir fullt. Frågar busschauffören om det möjligtvis går att ta med sig två cyklar i skuffen. Vet att det är lönlöst. Västtrafik har en policy ristad i sten mot detta. Till min stora förvåning säger han absolut, det går bra. Jag tror han driver med oss. Det kan inte stämma. Men han menar allvar. Vi får försöka knö oss ut ur bussen samtidigt som det står en stor irriterad folkmassa som vill in, en barsk busschaufför som blir bombad med frågor men inte har en aning om hur de ska göra eller om det kommer fler ersättningsbussar. Vi springer bort till cyklarna och tråcklar upp lås och vajrar med skakiga fipplande händer. Våra väskor kvar på bussen, jag tänker att folkhopen bara kommer att kasta iväg vårt bagage och lägga beslag på våra platser. Den barska bastanta busschauffören är vänlig mot oss, ler och låser upp luckorna till skuffen. Jag matar in våra cyklar liggandes och smäller igen luckorna. Känner mig generad när vi återigen får knö oss förbi alla de stackare som inte kom med bussen. Våra saker är kvar, våra platser är paxade. Sjunker ner på våra platser samtidigt som bussen rullar iväg.
Det är löjligt.
Det är otroligt.
Mirakel kan ske.
Vi kommer hem, med cyklarna. Och det bästa av allt, vi behöver aldrig mer åka till Säffle.
