Corona Special

I den bortre, skuggiga änden av Andra Långgatan, närmare Masthuggstorget än Järntorget ligger ett helt kluster av sunkhak vägg i vägg. The Shallow End. Inom en radie på en hundra meter nånting stoltserar anrika gamla inrättningar som min kollega så målande redan har skrivit om i föregående inlägg.

Hit har göteborgarna gått i generationer för att få sig en go fylla till ett rimligt pris. Så även undertecknad. Under studietiden, i mitten på 00-talet häckade jag här tillsammans med mina studiekamrater. After workbuffé var ett nytt koncept på fredagar. Gratis skulle det helst vara, kvalitén var därefter. Magra stackars kycklingvingar som simmade omkring i sitt eget flott och stora lass med överkokt pasta. Mätta och härligt salongsberusade blev vi.

I dessa tider av social distansiering har vi haft anledning att vara bekymrade över sunkhakens framtid. Som alla vet så har ju krogarna drabbats extra hårt i coronakrisen. Ullevibaren som vi skrev om i höstas t.ex har redan gått i graven. Jag tänker på stammisarna som alltid hängde där. Vart har de tagit vägen nu? Sitter de hemma och dricker i någon slags ofrivillig social och mänsklig karantän? Eller kopplar de upp sig och dricker simultant via Skype? De slog mig inte som några herrar som bjuder hem varandra i första taget.

Vi på bloggen bävar inför en dyster framtid där sunkhaken klappar igen och ersätts av hippa ställen med exklusiva finöl på galopp. Eller ännu värre, om sportbarskedjorna tar över. Ännu fler O'Leary's, John Scott's och Glenns. Krogbranschens motsvarighet till hamburgerkedjorna. En stor stark för 89 kr, men desto mer massproducerad memorabilia och storbildsskärmar. O du sköna nya värld!

Ta en öl, tjöta med dina medmänniskor. Håll avståndet eller uppnå flockimmunitet - välj själv. Stöd ditt lokala sunkhak, den är värd att bevara.

Skål!

Fyra blev tre på Andra Lång

Den mörka delen av Andra Lång - dit solens strålar inte når - rymmer inte mindre än fyra välbevarade Sunkhak. Sunkhaksbloggen satsar sig ur krisen med ett obeprövat grepp. Min sunkkollega hävdar att vi ska besöka alla fyra sunkhaken. Jag missförstår genast och börjar kolla kalendern efter datum. Då förstår jag att vi ska besöka alla fyra på rad. Idag. Ikväll. Sagt och nästan gjort.

1. SEJDELN - the sky is the limit
Vi möts av en stor svart hund som når mig till midjan. Jag rundar hunden eftersom den sitter mitt i entrén. Publiken är klassiskt skolade sunkhaksbesökare. En äldre herre sitter i hörnet och tycks fastnitad på stolen framför en av spelmaskinerna. Gästerna håller avstånd vilket troligen inte beror på rådande pandemi - man vill vara för sig själv helt självmant.

Indiern med backslick i baren häller upp två kalla. Hunden väntar på någon och tittar längtansfullt ut på gatan. Själv tittar jag i taket. Där hänger sejdlar. Påhittigt och en helt ny dimension i sunkhaks- sammanhang. Jag ger mig på att räkna antalet sejdlar men ger upp. Maten är dyr och vi är hungriga men finner inget som lockar. Vi packar ihop och går vidare. Jag kastar en blick upp mot taket och tänker att - the roof is the limit.

2. KELLYS - Ich brauche keine Politik
När vi kliver in följer alla 8 gästerna med blicken. Utom bartendern. Studenternas ölhak och även en del av mitt studentliv när det begav sig. Den engelske bartendern är ung men ser gammal ut. Han häller upp varsin kall och ger oss menyn. ”De e ju bara veganskt” slinker det ur mig i ett okontrollerat politiskt inkorrekt ögonblick. Bartendern ser medlidande på mig och pekar på menyns ”Köttburgare” samt understryker att några av pizzorna har en del kött på sig. Jag samlar mig och är tillbaka i det inövade politiska moduset. Lika lite som jag skulle beställa en Wallenbergare på en kineskrog skulle jag beställa en ”Köttburagre” här. Vi tar ölen och slår oss ned i ett bås.

Jag placerar ölen bredvid hammaren och skäran. Svansföringen här är högre och publiken yngre men kvalificerar in som sunk enligt sunkhaksbarometern. Runt i lokalen hänger vimplar och sorgliga målningar med - vad jag tror -motiv på zombies och valkyrior. Vi är än mer hungriga och drar i oss ölen och går vidare. Ett politiskt sunkhak med politiskt korrekta ambitioner - troligen helt oavsiktligt.

3. KINGS HEAD - Bonus liber
Doften som slår emot oss är den bästa så långt. Mat! En övervintrad manlig överliggare berättar sin livs historia för en kommunal administratör i båset mitt emot oss. Återigen en indier som bara tar emot beställningar vid borden - på grund av rådande läge. Vi tar vår tredje öl som serveras snabbt. Min sunkkollega frågar vad buffén kostar. ”Its included with your drinks, sir.” Vi tittar på varandra och går i flera omgångar och hämtar kycklinggryta, köttgryta, tung sallad och pepperoni. Medaljong- tapeten tittar lugnt på mig medan jag äter.

Vi tar ytterligare en öl mest för att vi är törstiga efter maten. Ett par snus, dekadent samtal och tjuvlyssning på de andra gästerna som diskuterar kommande inställda gig.

Muggen förtjänar ett extra omnämnande. Den ligger i anslutning till buffébordet och har en konstnärlig inredning. Helt främmande för medaljongtapeterna gör den sig gällande i en smula överdriven iver att osa sunk. Vi känner oss psykiskt och fysiskt mätta och sparar Queens Head till nästa sunkhaksinlägg. Men bonus liber! Gratis är gott!

Lilla Rancho: Sunk + Dejt = Sant?

Solig söndag, första helgen i maj. En potentiell dejt hör av sig från ingenstans och undrar om vi ska ta en öl på det nya hippa stället med 700 olika ölsorter vid Redbergsplatsen. Vi har aldrig träffats, men jag vet sen innan att hon bor i Munkebäck. Jag vet även att i hjärtat av Munkebäck, närmare bestämt vid Kaggeledstorget finns ett legendariskt gammalt vattenhål. I vanliga fall kanske jag inte skulle förlägga en första dejt med en främling på ett sunkhak. Men nu är det ovanliga tider med en coronapandemi som vi på bloggen fruktar kommer bli undergången för många sunkhak. Det finns ingen tid att spilla och tillfället är för bra för att missas. Nu gäller det att smida medan järnet är varmt.

Jag frågar försiktigt om hon känner till Lilla Rancho, vad tror hon om att ses där?
Får följande svar:

"Lilla Rancho är ett alkishak och jag är väl sådär sugen på det. Men jag kan tänka mig att gå dit om du VERKLIGEN vill."

Några timmar senare sitter vi där och smuttar på varsin Tuborg på flaska. Vårsolen skiner in genom fönstren. Av kvittot kan jag utläsa att det fullständiga namnet minsann är Lilla Rancho Saloon. Man har försökt göra något slags västerntema med tex-mexmotiv i form av bla kaktusar och tavlor på cowboys som rider iväg i solnedgången. Innertaket består av äldre plankor som man på ett fint sätt har lyckats ta tillvara. Ett litet gäng stammisar med halstatueringar flockas vid baren trots förmanande skyltar om att hålla avstånd och att barhäng inte är tillåtet. Utanför toadörren hänger en inramad plansch på Qvidings herrlag från säsongen 2008. Det enda som fattas är svängdörrar.

Min dejt berättar att hon har bott nästan granne med Lilla Rancho i många år, men att hon trots det aldrig tidigare varit här. När det är dags att avrunda kvällen säger hon att hon vill att det ska bli vårt stammishak.