City Kebab & öl

Vårat besök ställde hela projektet på sin spets. Hade vi gått fel? Så här ska det ju inte se ut! Vi spelar oberörda och stegar fram i den välfyllda lokalen och når baren där jag tar första rundan med öl. På väg tillbaka till bordet sveper jag med blicken över publiken och tänker; ”vi är nog rätt, ändå”. 

En lokal innanför en lokal – under alla ungdomsåren var ”kebaben” slutdestinationen innan vi beställde svarttaxi hem. Jag minns att jag sneglade in på lokalen innanför men vågade aldrig gå in – vilket ju så här i eftertankens kranka blekhet framstår som besynnerligt med tanke på valet av taxi. 

Maten beställs i kebaben och ölen i baren i lokalen innanför. Genialiskt upplägg egentligen – två kassor men troligen en ficka. Själva inredningen andas ”vi hänger med” och nykläckt självförtroende. Panelen är av betsade plank i dov färg och golvet är städat. Jag vrider på huvudet och ser till min glädje det enda materiella beviset för sunk: spelautomaterna i hörnet!

Lagom till första ölen är svept kommer en tjej på runt 23 och hälsar på några av gästerna. De verkar vara familjemedlemmar. Någon minut senare serverar tjejen öl och torkar bord. Familjen samlas alltså på hennes jobb och passar på att släcka törsten. Det var nytt för mig.

Jag drömmer mig bort till Nordstans ölkaféer som jag bara har läst om i Göteborgiania. Det var på ölkaféerna som arbetarna gjorde slut på sin lön innan de gick hem för att upprepa samma procedur nästa dag. Och nästa. Idag är det  transfereringspengar som står för ölnotan. Mina fördomar får fritt utlopp.

Folket är blandat vad gäller etnicitet, ålder och kön. Men inte klass. Öldrickare världen över – förenen eder!

City Kebab & Bar: Office in the front, party in the back

Alla som bor och någonsin har bott i Göteborg har någon gång gått förbi detta ställe, beläget mitt i smeten på Norra Hamngatan, inklämd någonstans mellan Japan Photo på hörnet och huvudentrén till Nordstan. En anspråkslös skylt som mer skriker Kebab än Bar. Inte det första stället man tänker att man ska ta en kall efter jobbet.

Ändå har ryktena alltid funnits där. Att man först går in i en till synes vanlig sunkig kebaberia, och sedan om man är riktigt törstig och vågar gå längre in så kommer man till bardelen. Så säger legenden. Kebabkulturen och pubkulturen. Går dessa två att förena? Denna kväll skulle ge oss svar på denna viktiga och tidlösa fråga.

Trots att vi båda är uppvuxna göteborgare har ingen av oss varit här tidigare när vi promenerar hit en solig eftermiddag i februari. Mycket riktigt kommer vi först in i en till synes helt vanlig kebaberia. Men längre in i lokalen skymtar bardisken, tv-skärmarna och de i hörnet så färgglatt blinkande Jack Vegas-maskinerna. Inredningen är dock allt annat än sunk. Här är det fräscht och modernt. Verkar nyligen renoverat.

Med osäkra steg går vi mot baren och beställer varsin stor stark. Bartendern för dagen häller vant upp två 50 cl-glas Gränges på fat utan att blinka. En stor öl landar på 54 kr, något över genomsnittsindex i sunksammanhang, men ändå helt ok.

En överblick över lokalen visar att detta är ett välbesökt ställe, en vanlig onsdag. Men det som direkt slår oss är hur otroligt mångfacetterat klientelet verkar vara. En iögonfallande herre med ansiktet fullt av tatueringar sitter o dricker bärs ensam, pratar med sig själv och vevar aggressivt med armarna ut i luften. Demonerna måste ju bekämpas. Två skäggiga hipsterkillar, ett gäng slitna knegare, två tjejkompisar från valfri kranskommun, ett till synes helt vanligt par på vad som verkar vara en dejt. Våra bordsgrannar är två kostymklädda afrikanska herrar som pratar högt och elegant på pidginfranska. En asiatisk kvinna står i hörnet och matar spelautomaten. Många verkar vara stammisar och hejar glatt på varandra och kallar personalen vid namn.
Favoritkaraktären är en man i sin bästa år iklädd hockeyfrilla, solbrillor och drömmig kritstrecksrandig kavaj.

Alla dricker öl, alla käkar kebab.