Ni älskar havet, kapten.

 

"Om jag gör! Havet är allt! Det täcker sju tiondelar av jordgloben, dess luft är ren och hälsosam. Det är som en öken, där man aldrig är ensam, ty överallt myllrar det av liv. Havet är vår stora reserv. Allt liv på jorden härstammar från havet, och vem vet, om det inte också kommer att sluta där! Där råder det stora lugnet. Havet tillhör ingen härskare. På dess yta kan de kanske utöva sina skändliga rättigheter, slåss, förgöra varandra och sprida jordisk fasa, men på bara tio meters djup upphör deras makt, deras inflytande slocknar, och deras kraft försvinner. Åh, kom, kom och lev i havets sköte! Där, och endast där, finns det oberoende. Där erkänner jag inga herrar, där är jag fri!"

Ur En världsomsegling under havet

Jules Verne

This Is Africa - sunk deluxe edition.

Landa på en ny kontinent mitt i natten, känna jordens mörka rund. Vad gör en liten omväg genom Zimbabwe? Backpacken sitter ändå som ett smäck på ryggen, lätt packning är lyxen. Aldrig, aldrig någonsin ta med mer än man själv orkar bära. Kompis Karlsson, vår man i Afrika, möter upp med ett leende, kan det bli bättre? Vägen ligger därborta, öppen o ropar efter att få bli upptäckt. Ingen ängslan, ingen oro, bara att älska varenda skitig stund. 

På interkontinentalflyget mellan Amsterdam och Nairobi sitter jag inknödd bredvid en kraftigt överviktig tjej som förutom att hon sovit 70 % av flygresan även uppvisat låg intelligens. Har så mycket pryttlar med sig, och sprider givetvis ut dem överallt. 

Matig kombo.

Vad är det med överviktiga kvinnor och bristande struktur?

Finns det något samband mellan obesitas och intelligens? 

Varför tar människor med sig mer packning än de kan bära?

Vad är grejen med människan o komfort?

Visste du att nästan inga afrikanska länder har ett eget skriftspråk? Inget skriftspråk betyder, i min värld, ingen historia. Historien börjar med att européerna kommer dit. Deppigt.

Efter nästan ett dygn på olika flyg o en liten oplanerad mellanlandning i Harare mitt i natten kom jag äntligen fram till Lusaka framåt småtimmarna. Hade en föraning redan när jag bokade biljetten att det skulle bli tajt att hinna med anslutningen i Nairobi på 1,5 h. Med endast en halvtimma kvar till avgång var alla medel tillåtna. Jag fick springa som en jävla galning för att hinna. Armbågade mig bokstavligen före folk i säkerhetskontrollen tills det började bli lynchstämning. Tur att jag hade vägrat checka in bagaget. 

Väl framme var det bara att traska rätt ut i den afrikanska natten o där stod Karlsson redo med öppen famn och bilen redo för nya äventyr. Bara att tuta o köra i 8 timmar ner till Livingstone och vattenfallen.

Nu tar vi helg va?

Mobilis in mobile!

(rörlig i det rörliga elementet)

Flyter sakta fram på den mäktiga Zambezifloden. Öppen bar o koloniala möbler. Värdighet!

Vilken dag!

Parkerade bilen vid gränsövergången, ordnade visum o knallade över bron till Zimbabwe. Begrundade Victoriafallen från alla håll o vinklar. Vet inte hur många gånger vi blev dyblöta, torra och sen blöta igen. Dånet från vattenmassorna, ångan som fyllde luften, den frodiga, prunkande grönskan och den klaraste regnbåge jag någonsin sett. Så otroligt vackert och mäktigt, ett naturens underverk. 

Avrundade dagen med att insupa solnedgång och drink på ett anrikt kolonialt lyxhotell precis nere vid floden och sen en riktig brakmiddag på lokal köttrestaurang. Nu mår man!

Nattlivet i Livingstone bjöd på lokal kall för några kronor flaskan. Förfriskade och glada drogs vi likt nattfjärilar till live afropop i form av kalindula.  Enda mzungus på det knökfulla sunkhaket, bara att låta sig svepas med i rytmerna. En snubbe fick feeling, kom dansandes mot oss o ställde sig o började jucka mot mitt ansikte i takt med musiken.

- Doctor Livingstone, I presume? 

Sunk utan gränser - en resa genom södra Kaukasus i coronans tid.

 

Hur är det att resa i pandemins spår? Detta var inte en frågeställning inför resan, men något vi skulle bli väl medvetna om. I tron om att världen nu låg öppen åkte vi iväg, två fullvaccinerade Pfizergubbar. All covidbyråkrati var ifylld o klar. Vaccinationsbevisen var utskrivna, qr-koderna nedladdade o lättillgängliga, polska regeringens inreseblanketter utskrivna och ifyllda. Jag hade t.o.m förmått den gamla damen som gav mig sprutan att fylla i och stämpla mitt gamla fysiska vaccinationshäfte. I det fall något mindre utvecklat land inte accepterade QR-koder.

27-08-2021

Denna resa började med en språngmarsch hemifrån mig till Östra sjukhuset kl. 04.30 på morgonen för att hinna med dagens första spårvagn. Alldeles genomsvettig mötte jag upp min reskamrat på Nils Ericson och tog flygbussen till Landvetter. Tidigt morgonflyg till Warszawa och lång väntan på kvällsflyget till Yerevan, Armenien. En sensommardag i Warszawa slår man väl lätt ihjäl var planen, men först gällde det att passera polska statens covidkontroller. 

Det började egentligen redan på flyget. Munskyddskrav och fylla i ytterligare papper för hand.  På flygplatsen stod militär personal i kamouflagekläder och kontrollerade ankommande passagerares papper. Vad hände med den fria rörligheten inom EU? Corona dödade den. Låt oss administrera bort smittan. Men när de fick veta att vi var transitresenärer vinkade de bara förbi oss.

In till stan med lokalbussen, caféfrukost och långpromenad. Mörka moln hopade sig över Warszawahimlen och monsunregnen drabbade den polska huvudstaden med full kraft. Var det ändå inte beer o' clock? Vi smet in på första bästa ställe o beställde resans första kalla.

Några pivo och en tung golonka senare var jag redo att dra nåt gammalt över mig. Lyckligtvis hade regnet upphört o vi hittade en lummig park att hänga i. En strulande biljettautomat gjorde att bussresan tillbaka till flygplatsen fick bli en tjuvåkning. Lotnisko!

Բարեւ Ձեզ Barev!

Min morfar kom ursprungligen från Kaukasus. Jag fick tyvärr aldrig lära känna honom, men har ett fint barndomsminne när han tar med mig till kiosken och köper en klubba till mig. Se vad diasporan gör med oss. Detta är något jag försöker förmedla till mina egna barn så ofta jag kan; ta vara på era mor- och farföräldrar. De finns bara med oss under begränsad tid. Tänk på oss stackare som fått växt upp helt utan mormor, morfar, farmor och farfar.

Allt gott under den gassande kaukasiska solen. Avrundade vistelsen med ett besök på den lokala marknaden som var en gastronomisk tillbakablick i fosterlandets tassemarker. "Armenian eyes" sa tanterna i matstånden o pekade kärleksfullt på mig.

Alla problem började egentligen när vi skulle ta oss till grannlandet Georgien. Enlig google maps är det ca 170 km mellan Yerevan och Tblisi. Tåget slingrade sig långsamt genom det vackra kuperade landskapet. Timmarna gick, det blev mörkt och där satt vi intet ont anande och njöt av våra inhandlade delikatesser.

Vid midnatt stannade tåget vid den armenisk-georgiska gränsen. Bastanta georgiska gränspoliser äntrade vagnarna gormandes "PCR! PCR!". Jag noterade skräcken i passagerarnas ögon, men behöll lugnet för egen del. 

O du vår tids coronafaciscm! De tvingade ut oss allihopa på perrongen o skrek att vi skulle ta på oss munskydden. Min reskamrat började bli högröd och förbannad, men jag behöll lugnet, gick runt där på perrongen o bjöd kreti o pleti på armeniska ostar, torkade frukter o färska bär. När det blev vår tur att visa upp papperen räknade jag kallt med att de skulle nöja sig med att vi var dobbelvaccinerade. Men icke. Trots att ingen kunde engelska uppfattade jag att de var stenhårda med färska PCR-test. Det hela slutade med att vi vackert fick stå kvar där i georgiskt polisförvar o vinka farväl till tåget som rullade vidare mot Tblisi. Vi var en sorglig anblick arma själar som stod där med våra deportationsbeslut i handen o snällt fick vänta på vändande tåg tillbaka till Yerevan. Det var jag o min reskamrat, en misstänkt gay iransk-armenier och en vit sydafrikan med tydliga gäldenärsdrag. De armeniska gränsvakterna garvade när de såg oss igen. "Georgia no good? Armenia good!".

Vodkaflaskan skickades runt i ungkarlskupén och stämningen var på topp. Coronaexpressen tuffade i sakta mak tillbaka till Yerevan. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och detaljer som jag inte ska tråka ut er kära läsare med lyckades vi nästföljande dag ta flyget till Tblisi. 

På flygplatsen var den georgiska gränspolisen extremt misstänksam. "So guys, tell us what happened last night?" frågade de misstänksamt o granskade in- och utresestämplarna i våra pass. Det var bara att bekänna som det var. Plötsligt började en kvinnlig georgisk gränspolis utan förvarning tilltala mig med barsk röst på persiska. Hon ville veta vad vi egentligen gjorde där. Det var bara att svara så sanningsenligt jag kunde. Expertis tillkallades, frågor ställdes, mitt svenska pass skannades genom speciell apparatur, horisontellt och vertikalt. Visste inte riktigt om jag skulle känna mig speciell, överraskad eller kränkt. Till slut släpptes vi på nåder in i det förlovade landet.

Om du har ett dygn att slå ihjäl i Tblisi och lever i ett extremt olyckligt äktenskap back home, vad gör du då? Min reskamrat fick det tvivelaktiga infallet att smälla upp ett tinderkonto, bara för att åtminstone få flukta på singellivet. Jag varken kan eller vill gå in för djupt på detaljer här. Men låt oss säga så här, mot bättre vetande avslutades kvällen med en klassisk blåsning av nattklubbsräkning med följdeffekten att min reskamrat fick panik o bestämde sig för att ta en springnota. Vilket resulterade i att vi blev jagade, nedbrottade och släpade av dörrvakter genom huvudgatan i Georgiens huvudstad och ställdes inför en förbannad nattklubbsägare som undrade om vi var judar. Betänk ändå att när detta händer runt midnatt är det bara ett par timmar tills vi ska med vårt flyg hem. När jag satt där med mina blodiga, skrapade knän efter att ha blivit offentligt förnedrad och såg flertalet bastanta konstaplar komma insläntrandes med min stackars resekamrat kände jag att det fick vara nog med trubbel med den georgiska rättvisan. Det var bara att tugga i sig och hoppas på det bästa.

Några timmar senare passerade vi gränskontrollen på Tblisi's flygplats och i ett av båsen råkade jag skymta fascistkvinnan som hade förhört mig vid inresan. Jag bytte kö för att hamna i just hennes bås, bara för att demonstrativt visa att jag skulle lämna deras älskade skitland. Hon log genom munskyddet när hon stämplade ut mig.

En epilog, antologi eller vulkanutbrott av det skrivna ordet.

 

Fan vad det händer grejer i den moderna människans liv ändå. På två år har jag genomgått kärlekskriser och sammanbrott, sett min avkomma växa, bytt jobb, gjort en cykeltatuering, trotsat naturens krafter och genomlevt mentalt påfrestande nedflyttningsstrider med Blåvitt.

Nästan två år sedan jag sist bemödade mig med att skriva. Dock har inte en dag gått utan att jag tänkt att jag borde skriva. Men jag har inte haft det i mig helt enkelt. Jag får skylla det på livet i allmänhet och SSRI i synnerhet. Min skrivkramp sammanfaller kusligt väl med att jag började med antidepp. Detta lilla mirakelpiller som varsamt tar oss igenom livets upp- och nedgångar, som tar udden av den matigaste delen av tillvaron. Men som också, tyvärr, för min del, har inneburit en våt kemisk filt över den kreativa delen av amygdalan. Varför hänge sig åt att skriva när du apatiskt kan scrolla dig igenom nån random twittersida med korta videoklipp på folk som ramlar o slår sig?

Jag vet, det här skulle ju vara en renodlad sunkhaksblogg. Men jag har ingen annanstans att skriva. Så, här kommer en antologi över de senaste årens lama, halvhjärtade försök. Kalla det produktutveckling.

Er tillgivne,

Kapten Blå

Ta ett varv runt kvarteret

 Sunk i nostalgins tecken. Kortedala har alltid varit utom räckhåll men ändå alltid närvarande. Kanske hade jag en tjej här för länge sedan. Eller så är det namnet som påminner mig om Staden så mycket. Kortedala går enbart att säga på gøtebørsska.

Vi möts upp på Pub 20+. Vi ignorerar vad namnet kan tänkas betyda - både vad gäller uppenbara och hemliga betydelser. Puben är trevligt inredd med några få gäster. Även möblemanget är trevligt. Trevligare än ett sunkhak. 

När min sunkkollega är på muggen överhör jag bordsgrannen säga ” När jag jobbade hade jag alltid en klocka”. Skönt att slippa klocka, tänker jag Och tittar på telefonen för att se vad klockan är. 17:12.

Jack Vegas lyser blått som om de inte fungerar. Vilket de inte gör. Ingen spelar.

På bordet ligger en matta som har reklam för någon bedräglig IPA. Vi städar undan mattan och placerar våra Gränges på bordet och beställer pommes att dela.

Stämningen stiger och få folk blir fler folk. Fler Gränges och förundrade blickar från oss. Så många folk! Så förstår vi att det är Quizkväll.

Vi undanber oss deltagande och beställer in hamburgare och thaimiddag nr 5. Hamburgaren visar sig vara oätlig men thaimiddag nr 5 slinker ned utan obehag.

Publiken är svensk i orten. Stämningen är hög med undantag för några dystra stammisar (?) som vägrar ta av sig sina tjocka jackor med huva vid baren. Stammisarna - liksom vi - deltar inte i quizkvällen.

Vi rundar av och vill ta foton på publik, interiör och diverse skyltar men avhåller oss. Ingen ska behöva känna sig exotisk om han inte vill.