Julspecial: Kung på Kungsbaren

Just när du trodde att sunkhaksbloggen var död o begraven reser vi oss på nio och krämar ur det sista anno skitåret 2020.

Mycket har hänt i tillvaron sedan i somras. I Göteborg är det mörkt o regnigt hela vinterhalvåret. Jag saknar att trängas, jag saknar kramen som fenomen, att skaka hand med främlingar. Jag saknar min lillasyster.

Men en konstant har varit och är Kungsbaren. När lusten att upptäcka nytt ersätts av längtan efter det trygga. Som ett vattenhål beläget komfortabelt nära vår arbetsplats har gamla fina KB blivit vår egna snuttefilt i tillvaron. Ibland behöver man bara utforska sin egen comfort zone.

- Har vi ett sunkhak i oss? 

- Nej, orkar inte, vi kan väl bara rulla bort till KB. 

Låt mig vara tydlig redan nu, Kungsbaren är inget sunkhak i den traditionella bemärkelsen, detta inlägg ska snarare betraktas som en kärleksförklaring.

Dock har jag minnen från dessa lokaler från förra sidan millenieskiftet, då i form av PC (Peking China?). Ett klassiskt ställe ökänt för att släppa in törstiga ungdomar som ännu inte uppnått legal ålder. Mycket har hänt, men adressen är densamma, Kungsgatan 8. Den goa änden av Kungsgatan, i backen närmast Esperantoplatsen. 

Här har vi tagit några välbehövliga kalla efter en lång dag på fältet, en gång kom vi tvåa på pubquiz. Dejtkompatibelt ställe är det också. Under sommarhalvåren har jag suttit på uteserveringen, druckit kalla och betraktat förbipasserande. Bosse, vår gamle pensionerade kollega från Myndigheten brukar fortfarande slinka in hit o ta sig ett glas.

Ölen är prisvärd, kall o kommer i rask takt, stämningen är familjär. Emelie i baren vet exakt vad vi vill ha efter några kalla (en korg med husets finaste pommes och extra srirachasås vid sidan). TV-skärmarna visar alltid Simpsons och Seinfeld av någon anledning. Som sagt, snuttefilt i tillvaron.

När jag blir gammal ska jag flytta till Kungshöjd.

Sunkhaksbloggen stryker ett fett streck över 2020, önskar alla en god jul och ett gott nytt. Vi är tillbaka med nya krafter nästa år. Skål, cheers, la ch'aim, be salamati.

Reviderad sunk Kungsbaren

 Ett tag sen sist. 

Baren där alla känner ditt namn. Vattenhålet som inte är sunk. Men ingen IPA på kran. Inga identitetstörstande hipsters. Rock i radion. Kort meny.

Kungsbaren erbjuder allt. På en adress med helt andra förpliktelser. Kanske den sista som har detta på sin tallrik - jag vet inte - har ju inte koll på alla barer i stan. 

VIP-rum finnes. Jack Vegas finnes inte. Trevande försök med Quiz har funnits utan ihållande verkan. Summan av kardemumman är ett mellanting, ett ”lagom” mellan sunk och vanlig lokal.

Väl medveten om att just sunk kan tolkas på många sätt skriver vi en hyllning till Kungsbaren. Förresten har bloggens mission-statement redan sopat undan alla tvivel på nedsättande underliggande meningar. Sådana lämnar vi åt andra.

Öl för ett rimligt pris, bartenders med känsla och pommes som får dig att glömma alla svårigheter (reguljära pommes m.a.o).

Dränkt i olja

Evergreen - med taiwanesiska specialiteter vilar i botten av hängmattan - Karl Johansgatan för den oinvigde i Göteborgiania. De kringliggande husen vittnar på den avsaknad av en stadsarkitekt, de tidiga 1900-talshusen står brevé 1980-talets ”slutet-på-folkemmet”-husen. Det leder tanken till när Palast det Republik fortfarande stod bredvid Berlinerdomen.

När jag passerar baren hör jag någon som frågar om jag ska hämta. -Nej, jag tänkte sitta ner en stund.
Lokalen är i stort sett öde så när som på några få gäster som sitter utspridda och tittar på sin urdruckna öl. Fyra spelautomater har inga spelare just nu. För 40kr får jag en kall.

Min sunkkollega tipsar om en specialrätt som den lokala tidningen har recenserat nyligen. Kycklningrätten som heter ”Kyckling i oljeregn” visar sig vara en riktig höjdare. Krispigt stekt och - dränkt i olja gör den skäl för och lever tveklöst upp till sitt rykte.

Bredvid uteserveringen rasslar vagnen förbi och folk flanerar på armlängds avstånd. Hade det varit i Bangkok så hade vi troligen hittat det där stället som lokalbefolkningen besöker. Då hade vi haft en skrythistoria och ett resetips som heter duga.


Som vanligt tjuvlyssnar vi på de andra gästerna. Samtalet är i Nyklassisk Majorna- anda ; klagovisa och beklagande sång blandar sig med historier från kåken.

Vi beställer fler öl och njuter av den fina eftermiddagen. Kycklingen är inte för salt och serveras med ris och koriander - en kulinarisk sensation.

Vi rundar av och jag börjar fundera på om detta var i Paris...

2 för 1 på Hängmattan

Mitt på den delen av Karl Johansgatan som i folkmun kallas Hängmattan ligger två goa fina hak inom ett stenkasts avstånd. Varför nöja sig med ett besök när man i semestertider kan besöka bägge?

Evergreen med sina härliga gröna markiser och taiwanesiska specialiteter har alltid legat här, iaf så länge jag kan minnas. Sommartid smäller man upp en trevlig liten uteservering precis vid korsningen Karl Johansgatan/Kaptensgatan. På insidan välkomnas man som besökare av en förgylld kinesisk båge, precis jämte Jack Vegas-maskinerna. Stor stark i form av Åbro kostar 40 kr jämnt och serveras i Falconglas. Paradrätten heter Kyckling i oljeregn och är nog det krispigaste som undertecknad någonsin har ätit. Be att få den korianderbombad.

På uteserveringen råkar vi överhöra en gaisare (skinnkeps och väst) i telefonsamtal: ”jag har suttit på kåken, jag vet hur det e”. Den marginaliserade människan. En trio hipstertjejer sitter och beklagar sig över de skenande bostadspriserna i Majorna. Samt avsaknaden av balkonger i samma stadsdel. När en av dem tackar för sig och går konfronteras övriga gänget en stund senare av bartendern:
”Er kompis glömde betala!”

På andra sidan gatan och spårvagnsspåren ligger Västerhus. Ytterst välbesökt denna sena eftermiddag i juli. Vi välkomnas in i lokalen av heltäckningsmatta och en hel vägg med Jack Vegasmaskiner. En liten scen i hörnet skvallrar om att det i bästa fall förekommer liveframträdanden här. Just idag får vi dock nöja oss med Magnus Ugglas Greatest Hits och en spellista med drömmiga nittiotalsdängor. En stor stark serveras i form av härligt blaskiga Sofiero till det habila priset av 39 kr. Västerhus tycks vara populärt hos svartklädda majornabor med stora hundar. När vi går därifrån är det till tonerna av Lambada.

Corona Special

I den bortre, skuggiga änden av Andra Långgatan, närmare Masthuggstorget än Järntorget ligger ett helt kluster av sunkhak vägg i vägg. The Shallow End. Inom en radie på en hundra meter nånting stoltserar anrika gamla inrättningar som min kollega så målande redan har skrivit om i föregående inlägg.

Hit har göteborgarna gått i generationer för att få sig en go fylla till ett rimligt pris. Så även undertecknad. Under studietiden, i mitten på 00-talet häckade jag här tillsammans med mina studiekamrater. After workbuffé var ett nytt koncept på fredagar. Gratis skulle det helst vara, kvalitén var därefter. Magra stackars kycklingvingar som simmade omkring i sitt eget flott och stora lass med överkokt pasta. Mätta och härligt salongsberusade blev vi.

I dessa tider av social distansiering har vi haft anledning att vara bekymrade över sunkhakens framtid. Som alla vet så har ju krogarna drabbats extra hårt i coronakrisen. Ullevibaren som vi skrev om i höstas t.ex har redan gått i graven. Jag tänker på stammisarna som alltid hängde där. Vart har de tagit vägen nu? Sitter de hemma och dricker i någon slags ofrivillig social och mänsklig karantän? Eller kopplar de upp sig och dricker simultant via Skype? De slog mig inte som några herrar som bjuder hem varandra i första taget.

Vi på bloggen bävar inför en dyster framtid där sunkhaken klappar igen och ersätts av hippa ställen med exklusiva finöl på galopp. Eller ännu värre, om sportbarskedjorna tar över. Ännu fler O'Leary's, John Scott's och Glenns. Krogbranschens motsvarighet till hamburgerkedjorna. En stor stark för 89 kr, men desto mer massproducerad memorabilia och storbildsskärmar. O du sköna nya värld!

Ta en öl, tjöta med dina medmänniskor. Håll avståndet eller uppnå flockimmunitet - välj själv. Stöd ditt lokala sunkhak, den är värd att bevara.

Skål!

Fyra blev tre på Andra Lång

Den mörka delen av Andra Lång - dit solens strålar inte når - rymmer inte mindre än fyra välbevarade Sunkhak. Sunkhaksbloggen satsar sig ur krisen med ett obeprövat grepp. Min sunkkollega hävdar att vi ska besöka alla fyra sunkhaken. Jag missförstår genast och börjar kolla kalendern efter datum. Då förstår jag att vi ska besöka alla fyra på rad. Idag. Ikväll. Sagt och nästan gjort.

1. SEJDELN - the sky is the limit
Vi möts av en stor svart hund som når mig till midjan. Jag rundar hunden eftersom den sitter mitt i entrén. Publiken är klassiskt skolade sunkhaksbesökare. En äldre herre sitter i hörnet och tycks fastnitad på stolen framför en av spelmaskinerna. Gästerna håller avstånd vilket troligen inte beror på rådande pandemi - man vill vara för sig själv helt självmant.

Indiern med backslick i baren häller upp två kalla. Hunden väntar på någon och tittar längtansfullt ut på gatan. Själv tittar jag i taket. Där hänger sejdlar. Påhittigt och en helt ny dimension i sunkhaks- sammanhang. Jag ger mig på att räkna antalet sejdlar men ger upp. Maten är dyr och vi är hungriga men finner inget som lockar. Vi packar ihop och går vidare. Jag kastar en blick upp mot taket och tänker att - the roof is the limit.

2. KELLYS - Ich brauche keine Politik
När vi kliver in följer alla 8 gästerna med blicken. Utom bartendern. Studenternas ölhak och även en del av mitt studentliv när det begav sig. Den engelske bartendern är ung men ser gammal ut. Han häller upp varsin kall och ger oss menyn. ”De e ju bara veganskt” slinker det ur mig i ett okontrollerat politiskt inkorrekt ögonblick. Bartendern ser medlidande på mig och pekar på menyns ”Köttburgare” samt understryker att några av pizzorna har en del kött på sig. Jag samlar mig och är tillbaka i det inövade politiska moduset. Lika lite som jag skulle beställa en Wallenbergare på en kineskrog skulle jag beställa en ”Köttburagre” här. Vi tar ölen och slår oss ned i ett bås.

Jag placerar ölen bredvid hammaren och skäran. Svansföringen här är högre och publiken yngre men kvalificerar in som sunk enligt sunkhaksbarometern. Runt i lokalen hänger vimplar och sorgliga målningar med - vad jag tror -motiv på zombies och valkyrior. Vi är än mer hungriga och drar i oss ölen och går vidare. Ett politiskt sunkhak med politiskt korrekta ambitioner - troligen helt oavsiktligt.

3. KINGS HEAD - Bonus liber
Doften som slår emot oss är den bästa så långt. Mat! En övervintrad manlig överliggare berättar sin livs historia för en kommunal administratör i båset mitt emot oss. Återigen en indier som bara tar emot beställningar vid borden - på grund av rådande läge. Vi tar vår tredje öl som serveras snabbt. Min sunkkollega frågar vad buffén kostar. ”Its included with your drinks, sir.” Vi tittar på varandra och går i flera omgångar och hämtar kycklinggryta, köttgryta, tung sallad och pepperoni. Medaljong- tapeten tittar lugnt på mig medan jag äter.

Vi tar ytterligare en öl mest för att vi är törstiga efter maten. Ett par snus, dekadent samtal och tjuvlyssning på de andra gästerna som diskuterar kommande inställda gig.

Muggen förtjänar ett extra omnämnande. Den ligger i anslutning till buffébordet och har en konstnärlig inredning. Helt främmande för medaljongtapeterna gör den sig gällande i en smula överdriven iver att osa sunk. Vi känner oss psykiskt och fysiskt mätta och sparar Queens Head till nästa sunkhaksinlägg. Men bonus liber! Gratis är gott!

Lilla Rancho: Sunk + Dejt = Sant?

Solig söndag, första helgen i maj. En potentiell dejt hör av sig från ingenstans och undrar om vi ska ta en öl på det nya hippa stället med 700 olika ölsorter vid Redbergsplatsen. Vi har aldrig träffats, men jag vet sen innan att hon bor i Munkebäck. Jag vet även att i hjärtat av Munkebäck, närmare bestämt vid Kaggeledstorget finns ett legendariskt gammalt vattenhål. I vanliga fall kanske jag inte skulle förlägga en första dejt med en främling på ett sunkhak. Men nu är det ovanliga tider med en coronapandemi som vi på bloggen fruktar kommer bli undergången för många sunkhak. Det finns ingen tid att spilla och tillfället är för bra för att missas. Nu gäller det att smida medan järnet är varmt.

Jag frågar försiktigt om hon känner till Lilla Rancho, vad tror hon om att ses där?
Får följande svar:

"Lilla Rancho är ett alkishak och jag är väl sådär sugen på det. Men jag kan tänka mig att gå dit om du VERKLIGEN vill."

Några timmar senare sitter vi där och smuttar på varsin Tuborg på flaska. Vårsolen skiner in genom fönstren. Av kvittot kan jag utläsa att det fullständiga namnet minsann är Lilla Rancho Saloon. Man har försökt göra något slags västerntema med tex-mexmotiv i form av bla kaktusar och tavlor på cowboys som rider iväg i solnedgången. Innertaket består av äldre plankor som man på ett fint sätt har lyckats ta tillvara. Ett litet gäng stammisar med halstatueringar flockas vid baren trots förmanande skyltar om att hålla avstånd och att barhäng inte är tillåtet. Utanför toadörren hänger en inramad plansch på Qvidings herrlag från säsongen 2008. Det enda som fattas är svängdörrar.

Min dejt berättar att hon har bott nästan granne med Lilla Rancho i många år, men att hon trots det aldrig tidigare varit här. När det är dags att avrunda kvällen säger hon att hon vill att det ska bli vårt stammishak. 

Silverkällan

På okänd mark

Silverkällan var nytt för mig. Associationen gick till nått asiatiskt - troligen mest på grund av att jag blandat ihop krogen med Silverdraken på Hisingen. 

Spårvagnen stannar nästan utanför dörren. 

När vi kliver in avstannar samtalet mellan de åtta gästerna. Det tar 30 minuter innan det kommer igång igen.

Cigarettlukten följer med gästerna som varit ute och tagit ett bloss. Direkt utanför dörren. Myndigheternas påbud

om att det inte är tillåtet har passerat obemärkt. Fight the power.

Tre neonskyltar lyser vackert ovan baren. 

Ingen är i baren så jag ringer på portierklockan. Bakom mig hör jag att ”om han ringer två gånger blir det ett jävvla liv på henne”.  

Vi beställer öl från kranen men får varsin flaska 50 cl Eriksberg för 38kr/st. Ölen placeras på plastdukar med slitet intryck.

Det blir mat en stund senare. En korg med pommes som ägaren (krögaren) uppfattar som korv med pommes. Vi förtydligar oss för den paranta och bestämda asiatiska damen som ger oss en bister min. Inga servetter finns men väl en stor rulle Torky placerad på en uppochnervänd stol på ett bord. Jag river av två tussar.

Ägaren-krögaren heter Ada. Kommentarer överflödiga. 

Över baren hänger en lapp med texten ”KREDIT ÄR SOM SEX - VISSA FÅR DET - ANDRA INTE.”

En hund kommer in och tas väl omhand av gästerna. Den följer Ada med tungan 1/4 uthängd när Ada plockar undan resterna. Hunden har varit med förr.

Gästerna ställer själva undan sina tomflaskor i blå backar som praktiskt nog är placerade vid dörren.

En av gästerna liknar Roland Jansson och en annan Weiron Holmberg.

Silverkällan är den brunn du kan dricka ur när livet är bra eller dåligt. Silverkällan ger hopp om livet.

City Kebab & öl

Vårat besök ställde hela projektet på sin spets. Hade vi gått fel? Så här ska det ju inte se ut! Vi spelar oberörda och stegar fram i den välfyllda lokalen och når baren där jag tar första rundan med öl. På väg tillbaka till bordet sveper jag med blicken över publiken och tänker; ”vi är nog rätt, ändå”. 

En lokal innanför en lokal – under alla ungdomsåren var ”kebaben” slutdestinationen innan vi beställde svarttaxi hem. Jag minns att jag sneglade in på lokalen innanför men vågade aldrig gå in – vilket ju så här i eftertankens kranka blekhet framstår som besynnerligt med tanke på valet av taxi. 

Maten beställs i kebaben och ölen i baren i lokalen innanför. Genialiskt upplägg egentligen – två kassor men troligen en ficka. Själva inredningen andas ”vi hänger med” och nykläckt självförtroende. Panelen är av betsade plank i dov färg och golvet är städat. Jag vrider på huvudet och ser till min glädje det enda materiella beviset för sunk: spelautomaterna i hörnet!

Lagom till första ölen är svept kommer en tjej på runt 23 och hälsar på några av gästerna. De verkar vara familjemedlemmar. Någon minut senare serverar tjejen öl och torkar bord. Familjen samlas alltså på hennes jobb och passar på att släcka törsten. Det var nytt för mig.

Jag drömmer mig bort till Nordstans ölkaféer som jag bara har läst om i Göteborgiania. Det var på ölkaféerna som arbetarna gjorde slut på sin lön innan de gick hem för att upprepa samma procedur nästa dag. Och nästa. Idag är det  transfereringspengar som står för ölnotan. Mina fördomar får fritt utlopp.

Folket är blandat vad gäller etnicitet, ålder och kön. Men inte klass. Öldrickare världen över – förenen eder!

City Kebab & Bar: Office in the front, party in the back

Alla som bor och någonsin har bott i Göteborg har någon gång gått förbi detta ställe, beläget mitt i smeten på Norra Hamngatan, inklämd någonstans mellan Japan Photo på hörnet och huvudentrén till Nordstan. En anspråkslös skylt som mer skriker Kebab än Bar. Inte det första stället man tänker att man ska ta en kall efter jobbet.

Ändå har ryktena alltid funnits där. Att man först går in i en till synes vanlig sunkig kebaberia, och sedan om man är riktigt törstig och vågar gå längre in så kommer man till bardelen. Så säger legenden. Kebabkulturen och pubkulturen. Går dessa två att förena? Denna kväll skulle ge oss svar på denna viktiga och tidlösa fråga.

Trots att vi båda är uppvuxna göteborgare har ingen av oss varit här tidigare när vi promenerar hit en solig eftermiddag i februari. Mycket riktigt kommer vi först in i en till synes helt vanlig kebaberia. Men längre in i lokalen skymtar bardisken, tv-skärmarna och de i hörnet så färgglatt blinkande Jack Vegas-maskinerna. Inredningen är dock allt annat än sunk. Här är det fräscht och modernt. Verkar nyligen renoverat.

Med osäkra steg går vi mot baren och beställer varsin stor stark. Bartendern för dagen häller vant upp två 50 cl-glas Gränges på fat utan att blinka. En stor öl landar på 54 kr, något över genomsnittsindex i sunksammanhang, men ändå helt ok.

En överblick över lokalen visar att detta är ett välbesökt ställe, en vanlig onsdag. Men det som direkt slår oss är hur otroligt mångfacetterat klientelet verkar vara. En iögonfallande herre med ansiktet fullt av tatueringar sitter o dricker bärs ensam, pratar med sig själv och vevar aggressivt med armarna ut i luften. Demonerna måste ju bekämpas. Två skäggiga hipsterkillar, ett gäng slitna knegare, två tjejkompisar från valfri kranskommun, ett till synes helt vanligt par på vad som verkar vara en dejt. Våra bordsgrannar är två kostymklädda afrikanska herrar som pratar högt och elegant på pidginfranska. En asiatisk kvinna står i hörnet och matar spelautomaten. Många verkar vara stammisar och hejar glatt på varandra och kallar personalen vid namn.
Favoritkaraktären är en man i sin bästa år iklädd hockeyfrilla, solbrillor och drömmig kritstrecksrandig kavaj.

Alla dricker öl, alla käkar kebab.